Tack ändå för betongen

Det har väl inte undgått någon att jag inte är himlastormande förtjust i vårt bostadsområde, det är liksom lite för stökigt och eländigt mellan varven. Helst vill jag ju ha långt till grannar, en egen trädgård att strutta runt i och sådär. Inget som stör, och ingen risk att jag stör någon annan. Helst vill jag ha det så alltså.

Men nu har jag inte det, utan jag bor i ett bostadsområde som har sin motsvarighet i alla andra städer i det här landet. Det är skitfula lägenhetshus byggda på 60-talet. De som bor här är är kanske inte de som har det bäst ställt i samhället. Många är arbetslösa, måna är invandrare och andra står på andra sätt lite vid sidan av den det vanliga samhället och avviker på ett eller annat sätt från våra egna idéer om en norm, en mall som alla borde passa in i. Men vet ni? Det är inte bara negativt det här, det är (för mig) en fördomskrossare av rang. Jag lär mig massvis och får förutfattade meningar både bekräftade och krossade. Jag tycker om att bli överbevisad, att bli av med fördomar, att kunna lägga förutfattade meningar åt sidan. Det är väldigt utvecklande på många sätt att inte se allt i svart eller vitt, det finns så mycket mellan de båda ytterligheterna. Jag har insett att vi som är invånare kan lära varandra så väldigt mycket. Vi sätter gärna oss själva i en sits där vi tror att vi är lite bättre och att vårt sätt är det enda rätta, men så behöver det inte alls vara utan det finns mer.

Varför tänkte jag på det här just nu då? Jo, för att Silvio skrev en grej på sin facebook, ganska snabbt fick han mothugg av någon som tyckte väldigt tvärt om, någon som jag kallar väldigt inskränkt och någon som kör klassikern “jag är kompis med flera invandrare… “. Nej, att du är kompis med/känner flera invandrare gör dig inte till mindre främlingsfientlig, du tror dig bara ha hittat det perfekta alibit.