Imorgon är det årsdagen för min pappas bortgång och det är så himla påtagligt. Saknaden har varit enorm det här året och det är så många gånger jag velat ringa och berätta saker, men fått stoppa mig för det går ju liksom inte. Jag har fått lära mig att pappa inte finns längre mer än i hjärtat och minnena.
Att jag haft ett omvälvande år för mig själv också har väl inte gjort det lätt heller, det är i så många situationer jag liksom hade behövt pappa, för att prata av mig, bolla tankar eller bara få uppmuntran. Jag får vara min egen nu och det går bra ibland och mindre bra ibland.
Förra sommaren inledde jag min semester med begravning, en jobbig upplevelse på så många sätt. Sen dess har det varit mycket med barnen, Lovisas utredning, jag har separerat och jag har blivit kär. Nu är det sommar igen och inte långt kvar till semestern, ännu en sommar utan pappa.
Jag försöker att i mångt och mycket tänka och göra som pappa, han har alltid varit en förebild för mig, jag har så många fina minnen om tokiga saker vi gjort.
Vi brukade läsa böckerna om Loranga, Mazarin och Dartanjang. De var så himla roliga minns jag. Just nu pågår en utställning på museet om böckerna och annat, Lovisa har varit på den med skolan och vill dit igen. Och jag kan liksom inte, för det sitter så mycket minnen i det som jag inte är redo för. Bara bra minnen såklart, men saknaden blir så påtaglig.
