Den där förkylningen som lurpassade bröt aldrig ut, istället har jag mått lite sådär halvrisigt mest hela tiden vilket inte har varit helt optimalt. Det har tjuvat en hel del studietid då jag har fått vila istället för att plugga. Nåja, jag är ju ungefär i fas så ingen fara på taket.

Helgen har om möjligt gått ännu snabbare. I fredags kväll fick jag kontakt med en kvinna som i en facebookgrupp efterlyste lekkompis till sina barn som också har ADHD. Vi pratades vid lite och sedan bokade vi in en träff på lördagen för att kunna prata lite mer och låta barnen träffa varandra. Ibland kan det ju bli lite problem för “vanliga” barn att umgås med mina barn för de förstår inte alla egenheter, men för någon med samma problematik blir det ju lite mer självklart. Det är också skönt att kunna umgås med vuxna som också förstår och inte bryr sig så mycket när det är full cirkus, det är ju liksom normalt för oss, men kan vara fullständigt kaos om man har barn utan diagnoser. Hursom, det var en trevlig träff och jag hoppas på fler.

Idag är det söndag och dags att ta igen allt missat. Den stora delen var en stor inlämningsuppgift till skolan. Den har jag förhalat länge och den ska vara inlämnad på onsdag så det började minst sagt brinna i knutarna. Nu har jag ju ändå varit ordentlig och gått igenom föreläsningar och litteratur på ett bra sätt så det gick förhållandevis enkelt att skriva då jag hade koll.
Mindre enkelt blev det då Victor bestämde sig för att ha en dag som gick ut på att väsnas så mycket som möjligt, ju mer jag bad honom att lugna ner sig och vara tyst desto mer går han igång. Utmattande om något.

På eftermiddagen gick vi en sväng till biblioteket för att lämna tillbaka lite böcker och komma hem med några nya. Barnen ville lite senare gå ut och leka, jag såg min chans att äntligen få lite tystnad och kunna fokusera, men det dröjde inte länge innan de kom in igen. Så jag misstänker att det blir en lång kväll när den där pratkvarnen kanske äntligen somnat.

Dags att tagga om till ny vecka också med långa arbetsdagar, seminarie och inlämning av den där uppgiften som ska skrivas klart också. Fullt ös!

På måndag ska Lovisa på kalas så Silvio hörde av sig och undrade om vi kunde åka idag och fixa present. Klart vi kunde det. Och när vi ändå var ute och åkte så gjordes lite andra ärenden. Ett ärende var kattmat till Silvios katt och då var vi ju liksom i en djuraffär, men en ganska tråkig djuraffär om man vill se lite djur så vi kan ha åkt till en lite roligare djuraffär. Och där fanns det ju söta djur och när vi började kika på priser inför framtiden så var det ju inte så himla dyrt heller. Och ptja, Silvio kände att han hade råd att köpa husdjur till barnen. På något vis blev det sedan så att de där djuren skulle bo hos mig eftersom Silvio redan har en katt. Och de där husdjuren blev tre stycken. Vi skulle ha två, dels för att de inte ska vara ensamma och dels för att barnen skulle ha varsitt. Sen blev det tre istället för det fanns tre kvar och det går ju inte att lämna en ensam så den tredje fick vi för halva priset.

Hursom. Nu bor det tre gerbiler hos mig. Sjukt söta och sjukt knäppa. De heter Lily (Victors), Jessie (Lovisas) och Bullen (min, oklart gällande namnvalet).

Nu håller vi tummarna för att det här går bra. Annars är det ju inte värre än att de får flytta hem till Silvio.

Den stora grejen är väl att jag och Silvio har gjort slut. Relativt odramatiskt, men ändå en stor sak för oss och såklart barnen. I månadsskiftet flyttar Silvio till en egen lägenhet i samma hus som vi bor i nu, men fem portar bort. Vi tycker att det är viktigt att vi bor nära varandra för barnens skull så att de känner att de har nära till oss båda även om de ska bo varannan vecka hos oss. Barnen känns relativt positiva till förändringen, Victor såg snabbt fördelen med att bara ha en vuxen som tjatar på honom. Lovisa tycker att det är lite jobbigare, hon har överlag svårt för förändringar, men blev lite mer positiv när hon såg hur nära vi skulle bo.

Därmed börjar ett nytt kapitel i livet för mig och för barnen. Det kommer att vara tufft, men förhoppningsvis kommer det något gott ur det också.

Påhemvägen idag passade vi på att slinka in på IKEA när vi åkte förbi Jönköping, lite småplock blev det och nya skrivbordsstolar skrivbordsstolar till barnen. Kan ha varit vårt billigaste besök på IKEA .

Nu väntar sömn innan vi tar oss än vardagen igen.

Att pappa har varit dålig och att det har varit tuffa år är inget jag skrivit om här då han var en läsare och på något vis har det känt fel att han ska behöva läsa om min oro och vånda.

Nu är det dock som det är och jag är totalt vilsen i världen. Pappor ska ju på något magiskt vis vara odödliga och alltid finnas, särskilt min. Jag saknar och kommer att sakna hans omsorg, hans humor, hans förmåga att få ner min galenskap på jorden och att han alltid varit den där knäppa som avslutar varje telefonsamtal med ‘godnatt’ oavsett tidpunkt på dygnet.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur det har varit att ha haft världens bästa pappa, men det gör liksom ingen skillnad. Jag hoppas att det jag lärt mig från honom är något jag kan fortsätta leva efter och har med mig i livet.

Jag kommer att inleda min semester med att säga godnatt till pappa för sista gången.

Efter en helg på hemmaplan med hela familjen är det imorgon dags för lite jobb igen. Vi har haft det ganska lugnt och skönt, barnen har pysslat mycket, vi har fixat lite ärenden och sådär. Lagom tempo.

På fredag får vi en sjuåring i familjen, det känns stort och helt obegripligt att den lilla vilden är så gammal, hon som nyss var en liten bebis. Och som hon utvecklas. Hon älskar att titta på “Lilla Aktuellt”, funderar över världen, drömmer om att bli astronaut och är såklart världens absolut bästa tjej. På lördag ska hon dessutom ha kalas, för hennes del blir det på Leos lek

Desto roligare är att det att fundera på hur vi ska göra om hemma. För det behövs. Lite nya möbler istället för de slitna vi har och så ska det upp nya tapeter. Vi har alltså lite att pyssla med nästa år för det får ju såklart bli lite i taget. Prio ett är köksstolar, för de vi har sjunger verkligen på sista versen efter att hunden vi hade maniskt tuggade sönder allihopa. Stolar alltså… som är så tråkigt att köpa.

Nåväl, ny vecka väntar. Nu känns det fint för det är ju bara två veckor plus en måndag att jobba sen blir det långledigt. Välbehövligt, har känt mig alldeles för trött, förkyld och risig sista tiden så att ladda om batterierna är nödvändigt. På lördag ska vi dessutom ha julfest, verkligen något att se fram emot.

Imorgon ska det åkas karusell och ätas karamell. Fint som snus!

Och jag har ju också funderat en del på det. Jag trivs faktiskt bra på Araby, en del har säkert svårt att förstå det, men det har blivit hemma för mig och jag ser det inte som att jag bara bor här tills jag finner första bästa möjlighet att komma härifrån. Att jag vill härifrån beror mer på att jag inte tycker om att bo i lägenhet, men jag finner mig i att det är så det får vara. Dock finner jag mig inte i att det inte är lugnt på området. Att det är ett levande område tycker jag om och jag har lärt mig mycket både om mig själv och om andra genom att bo här och träffa de människor som bor här. Att jag känner mig trygg är viktigt och jag känner mig trygg här, det här är mitt hem, min familjs hem.

Jag är med Martin i vad han säger att det inte är lämpligt att bara ge en massa olika saker och aktiviteter till oss som bor här. Det är bra att det finns aktiviteter, men jag tror också att mycket måste komma från de som bor här, att de själva får ta initiativ och jobba fram det de vill ha. Förändringen måste komma från invånarna inte utifrån, och det finns mycket bra här, som dock kan behöva stöd och hjälp för att komma åt rätt håll.

Min kollega skrev något tänkvärt till artikeln som Silvio var med i och som spinner vidare på vad Silvio nämnde om att föräldrarna måste ta sitt ansvar och vara närvarande. Min kollega nämnde att det säkerligen är lättare för ungdomarna att lyssna på och rätta sig efter andra vuxna, många familjer känner varandra och när respekten för ordningsmakten är borta finns det i regel en större respekt för andras föräldrar. Min förhoppning är att detta inte är slut utan att det kommer att hända mer. Den andra personen som deltog i artikeln har skapat en grupp på Facebook och är intresserad i att få igång något som gör att det kan bli lugn och ro. Denna stadsdel ska inte vara ett ställe att bo på i väntan på någor bättre utan en levande stadsdel där man vill bo, verka på och samverka med andra delar av staden.

Jag kani nte sluta förundras över främlingsfientligas brist på vett. Igår, eller idag hörde jag på radion då de intervjuade en person som var/varit med i SDU. Han pratade om hur han blev hotad och fick sin bostad klottrad och liknande. Det jag någonstans reagerade på var att han tyckte att det var alldeles fruktansvärt att han inte kunde få ha sina politiska åsikter i fred och slippa trakasserier och hot. Jag tycker personligen inte på något sätt att hot, trakasserier och våld är en bra väg att gå för att visa sitt missnöje över rasism. Men det jag ändå reflekterade över var hur i hela fridens namn han kan sitta och försvara en politik som innebär att Sverige inte ska få ta emot invandrare, jag tänker då på alla de som faktisk flyr från just hot, våld och trakasserier för exempelvis sin politiska åsikt. Då borde ju den här killen från SDU snarare förstå varför man faktiskt borde vara tolerant. Jag förmodar dock att hans tankeförmåga inte räckte så värst mycket längre än till att tycka synd om sig själv.

Idag har det florerat ett “intressant” klipp från radio där en person från SvP i Mora intervjuas. Intervjun är riktigt märklig och gå på något sätt ut på att vi inte ska ta emot några invandrare. Reportern frågar hur han då tänker sig att det ska fungera i Mora som har en gammal befolkning med dålig tillförsel av yngre, vilka ska försörja de gamla och ta hand om dem, för det behövs ju invandrare också för att få ihop den ekvationen. Om han har något svar på den frågan? Nja, han svarar något i stil med att man kan väl lösa problem på andra sätt än genom att ta emot invandrare. Hur vet han inte eller vill inte svara på. De flesta av frågorna har han inget svar på alls. Han anser dock att nordeuropeisk invandring kan vara okej för de ser ju ändå lite svenska ut. Intervjun blir märkligare och märkligare.

Så, vad kan man säga om detta. För det första är det (för mig) väldigt enkelt att inte vara främlingsfientlig. Om jag ogillar en person beror det på något annat än dens ursprung. För att fortsätta tycka att alla har ett lika värde behöver jag bara fortsätta vara mig själv, jag behöver inte krånglia till det med märkliga partier. Och jag slipper göra mig till rikspajas så fort jag försöker tänka.