Helgen har varit minst lika intensiv den. Lördagen tillbringade vi på bibblan eftersom det var barnens dag där. Några timmar där och i vanlig ordning var det mamman som var tröttast. Idag outsourcade jag barnen till sin far och åkte till Älmhult några timmar. Nu var det ju inte precis någon nöjestripp utan det var fackmöte, som förtroendevald var jag kallad. Egentligen skulle jag åkt med min andra skyddsombudskollega, men hon hade blivit sjuk så våra planer på IKEA och sådär fick vi lägga på is. Jag fick dock trevligt chaufförssällskap och smet även in en snabbis på IKEA Fynd för att köpa på mig lite porslin. Jag är ju en av naturen klantig människa och tallrikar går sönder i parti och minut, men på Fynd kan man fylla en liten påse med så mycket andrasorteringsporslin man kan och betala 99 kr för kalaset. Bra deal, så nu är det lite bättre ställt på porslinsfronten.

Veckan som kommer har jag semester från jobbet och ska istället praktisera på biblioteket, det ska bli riktigt spännande och jag hoppas att det blir kul och lärorikt.

Den där förkylningen som lurpassade bröt aldrig ut, istället har jag mått lite sådär halvrisigt mest hela tiden vilket inte har varit helt optimalt. Det har tjuvat en hel del studietid då jag har fått vila istället för att plugga. Nåja, jag är ju ungefär i fas så ingen fara på taket.

Helgen har om möjligt gått ännu snabbare. I fredags kväll fick jag kontakt med en kvinna som i en facebookgrupp efterlyste lekkompis till sina barn som också har ADHD. Vi pratades vid lite och sedan bokade vi in en träff på lördagen för att kunna prata lite mer och låta barnen träffa varandra. Ibland kan det ju bli lite problem för “vanliga” barn att umgås med mina barn för de förstår inte alla egenheter, men för någon med samma problematik blir det ju lite mer självklart. Det är också skönt att kunna umgås med vuxna som också förstår och inte bryr sig så mycket när det är full cirkus, det är ju liksom normalt för oss, men kan vara fullständigt kaos om man har barn utan diagnoser. Hursom, det var en trevlig träff och jag hoppas på fler.

Idag är det söndag och dags att ta igen allt missat. Den stora delen var en stor inlämningsuppgift till skolan. Den har jag förhalat länge och den ska vara inlämnad på onsdag så det började minst sagt brinna i knutarna. Nu har jag ju ändå varit ordentlig och gått igenom föreläsningar och litteratur på ett bra sätt så det gick förhållandevis enkelt att skriva då jag hade koll.
Mindre enkelt blev det då Victor bestämde sig för att ha en dag som gick ut på att väsnas så mycket som möjligt, ju mer jag bad honom att lugna ner sig och vara tyst desto mer går han igång. Utmattande om något.

På eftermiddagen gick vi en sväng till biblioteket för att lämna tillbaka lite böcker och komma hem med några nya. Barnen ville lite senare gå ut och leka, jag såg min chans att äntligen få lite tystnad och kunna fokusera, men det dröjde inte länge innan de kom in igen. Så jag misstänker att det blir en lång kväll när den där pratkvarnen kanske äntligen somnat.

Dags att tagga om till ny vecka också med långa arbetsdagar, seminarie och inlämning av den där uppgiften som ska skrivas klart också. Fullt ös!

För ungefär ett år sedan fick vi Lovisas diagnos. Vi väntar fortfarande på utredning gällande Victor. Lovisa är liksom det lätta barnet. Det finns inte en person jag talat med som är psykolog, arbetsterapeut eller liknande som inte är alldeles övertygad om att Victor också har ADHD, men det är den där eviga väntan på utredning. En diagnos öppnar dörrar för hjälp.

Idag är det söndag och helger är alltid värre än vanligt. Jag förstår att det låter illa. Helger ska vara ledighet och avkoppling. Helger med mina barn är totalt kaos. De är väldigt bra på att trigga igång varandra. Det är skrikigt, det är gapigt, det är slagsmål och det är svordomar. Inget, absolut inget av det handlar om dålig uppfostran. Inget av det handlar om att jag som förälder inte sätter gränser, att jag inte säger till mina barn, att de inte har regler.

Men det är vad omgivningen tror.

Det är så himla skönt de få gånger vi kan vistas i en miljö då inte folk runt omkring oss tittar snett. Det är så himla skönt när vi kan vistas någonstans där det finns förståelse och kunskap. De gångerna är tyvärr för få.

Mina barn är fantastiska och superhärliga, glada, kreativa och väldigt kärleksfulla. Det är jättekul med alla tankar och äventyr. När det fungerar. När det inte fungerar, när det blir för mycket intryck, när de är för uppspelta och börjar trissa igång varandra. Då känns det, det känns extra när eventuellt sällskap skäms för mina barns beteende.

Jag försöker lära mig att inte skämmas. Det är såklart jättejobbigt när mina barn inte beter sig som barn “ska” bete sig. Att jag skäms är inte till någon som helst hjälp för dem. Så jag krigar på trots att jag ofta önskar att jag orkade läxa upp folk, orkade förklara.

Som jag önskar att det fanns en förståelse för barn, och även vuxna, som på något vis skiljer sig från normen.