Det var min tur att sova på sjukhuset. Det brukar aldrig sluta bra. Det ska ju göras kontroller på Victor även nattetid. Så fort någon är där och pillar lite, hur försiktiga de än är, så vaknar han. Och då kan det ta tid att få honom lugn igen.
Så var det inatt. Flera gånger.
Och så började de tjata om att maten måste sondas. Men eller hur.. Han kan ju äta själv och gör det också om han är hungrig. Det känns rent elakt att tvinga i någon mat om han/hon inte är hungrig och han hade precis ätit en flaska.
Suck.
På nätterna äter han mycket, men långsamt.. Han gillar att ligga och småsnutta på sin flaska mellan varven och det kan ta några timmar innan han fått i sig allt, men oftast får han i sig allt han ska ha.
Behöver jag säga att han numera börjar gallskrika så fort någon i sjukhuskläder visar sig? Han börjar göra lite kopplingar och ogillar starkt undersökningarna även om de allra flesta undersökningarna som görs bara är en liten koll med saturationsmätaren och en liten lyssning med stetoskopet.
Som grädde på moset har vi även någon slags omotiverad rumsarrest fick jag veta i morse. För Victors infektionsvärd är fortfarande högt.
Jaha.
Hur kan de veta det?
Det har inte tagits något blodprov efter att han kom ner på 67an igår morse. Och igår hade vi inga restriktioner vad jag vet.
Jepp, de är en ny sköterska vi inte haft innan som jobbar idag och som jobbade igår. Jag tror inte att vi kommer riktigt överens.
De allra flesta här är alldeles toppen, men så tycks det dyka upp en och annan som inte har någon som helst social förmåga.
(Ja, jag väntar på att Silvio ska komma så jag får äta frukost, jag har därmed ett katastrofalt lågt blodsocker och är apgrinig.)
