Idag kom droppen som fick bägaren att rinna över. Eller spiken i kistan. Eller vad för annat slitet uttryck man vill nyttja.
Nästa helg skulle vi göra något vi sett fram emot länge. Något som skulle vara det enda roliga vi gör den här sommaren. Något som verkligen skulle vara bra för oss alla.
Nu blir det inte så.
Min lön är ju inte gigantisk utan har räckt till det nödvändigaste. Silvio har kunnat plocka ut lite lägstadagar på föräldrapeeningen för att kunna fylla ut. Han har inte fått utbetalning på två månader. Under lika lång tid har han ägnat en ganska försvarlig summa timmar åt att ringa till försäkringskassan och även besöka dem. Igår kom beskedet att pengarna kommer på måndag. Toppen! För det behövdes för att vi skulle kunna åka till Öland.
Idag ringde handläggaren och sa att jag måste skriva över dagarna på Silvio. Inte en enda gång under de här två månaderna och timmarna i telefon har någon kunnat kläcka ur sig att Silvio inte hade några dagar utan att de måste föras över. Och tyvärr framgår det inte heller av hemsidan utan där står bara hur många dagar som finns kvar per barn, inte vilken förälder de är fördelade på.
Så, vi får se de 1000 kronorna vi betalat för resan som bortkastade och vara hemma istället.
Kul?! Nej…
Har även sen ännu längre tid tillbaka försökt få ett läkarintyg från Lund så att vi kan få ut försäkringpengar. Det rör sig om ungefär 6000 kronor, vilket är en enorm summa från oss. Har påmint massvis med gånger och får svar att det ska genast ordnas…
Så om jag igår uttryckte att jag tycket att den här sommaren var skit så är den numera en enda stinkande, geggig dynghög..
