Kartläggning

Vi har ju tyvärr kommit till den tråkiga punkten i tillvaron då vi måste söka ekonomiskt bistånd. Som ett led i det måste man gå på något som kallas för kartläggningsgrupp. Det är väl mer eller mindre några personer som alla sökt/ska söka ekonomiskt bistånd samt någon slags ansvarig person från Arbete och Välfärd. Vi var ju på förra sommaren och det var ju ett bottennapp utan dess like, det blir lite illa när vi måste rätta personen som håller i det för att personen i fråga inte har så värst bra koll. Nåja, det gick väl något bättre idag och det det går ut på är ju att man på ett eller annat sätt ska få individuell hjälp för att så småningom få ett jobb. Jag blev halvvägs in i det hela infomerad om att jag inte alls skulle vara där och inte skulle få någon vidare hjälp för jag har a-kassa och då är det arbetsförmedlingen som ska göra sitt yttersta för att få mig sysselsatt med något inkomstbringande.

Det uppkom även lite andra diskussioner under förmiddagen och det var väl då jag blev lite sådär uppretad som jag kan bli. Jag kan inte hjälpa det, men jag blir så ilsk av personer som saknar verklighetsförankring. Det är så himla lätt att sitta på sitt jobb man har haft i hur många år som helst och säga hur saker och ting fungerar. Och sen är det inte alls så på riktigt. Det kom upp då en person arbetat via bemanningsföretag och att det är väldigt slitigt på olika sätt, man skickas ofta runt till olika arbetsgivare med väldigt kort varsel och det är mer regel än undantag att man förväntas arbeta mycket hårdare än ordinarie personal. Gör man inte det, så har man inget jobb sedan. Personen som höll i dagens aktivitet sa mest “ja, det är ju klart det är lite jobbigt. Men då ska man ju prata med bemanningsföretaget om situationen så att det inte är så…”. Det blev liksom så fel allt. För det är så det är som timanställd. Man kan inte tacka nej, man kan inte dra ner på tempot. Man måste tacka ja till allt och jobba på tills man går sönder och sen lite till. Det är så. Och man gör det för det är så enormt viktigt att kunna försörja sig och sin eventuella familj. Jag har träffat så många som gör så, jobbar och sliter så det är inte klokt. Det går inte att säga nej, för det finns så många andra som kan ersätta en, många behöver jobb och är villiga att slita hårt för att faktiskt ha ett eget människovärde.

Och då mitt i allt det där så blir jag bara så ilsk, för det fanns liksom ingen egen erfarenhet hos personen som höll i det hela, det fanns ingen äkthet, bara tomma ord som saknar betydelse för mig och de andra som var där.

Har man ett så pass viktigt jobb som den här personen och träffar personer i den situationen som råder så skulle jag så himla mycket mer uppskatta någon som har riktig erfarenhet, som varit med, som gjort det, som har slitit sig sönder och samman och som kämpat och vet precis hur det är. Den lilla skillnad skulle göra väldigt mycket, tror jag. Och det är nog bara min personliga åsikt.

Nog om det. Nu återgår vi helt sonika till att göra den här bloggen till något trevligt, med bilder på busiga barn och lite gnäll om sena kvällar. Jag skulle nog tråka ut er alldeles för snabbt om jag skrev om allt det där andra som jag har så mycket åsikter och idéer om .