Ungefär så. Riktigt pissig dag. Det började väl egentligen med att jag fick ett brev från AF som talade om att jag var avanmäld från A-kassan eftersom jag inte redovisat anvisade jobb. Jag trodde att det rörde sig om anvisningar jag inte fått hem och därför missat dem. De väldigt få anvisningar jag fått har jag ju tagit itu med och redovisat. Jag tror att jag inom lagliga gränser lyckades ta mig till AF. Då rörde det sig tydligen om två av de jobb som jag fick anvisade när jag var där på möte sist. Jag hade tittat på dem och sett datum och det var långt fram. Jag förutsatte att alla lappar skulle vara inlämnade samtidigt, men eftersom ansökningstiden för två av jobben gick ut samma dag som jag fick dem skulle de lapparna in tidigare. Helt klart en miss från min sida, men att ens bli anvisad jobb som ska vara sökta samma dag är ju… eh.. idiotiskt, särskilt när en skulle skickas med post.
Tjejen på AF sa något om att hon kunde återanmäla mig. Jag vet inte vad det innebär, men med allt detta brast det fullkomligt för mig. Som den lilla dramaqueen jag kan vara kastade jag brevet och sprang därifrån. Sjukt moget. Verkligen. Sen körde jag hem och skrämde slag på Lovisa med mitt illtjutande och konstanta lipande.
Ja, varför bli så upprörd? Ptja, har man hållt sig på gränsen i fyra år, ibland långt under, ibland lite över så är man ganska less. Eller less är ju milt uttryckt. Det är skitjobbigt. Jag vill bara kunna se oss med okej ekonomi och utrymme för att kunna hitta på saker, jag har inga krav på typ Thailand en månad, men kanske en dag på Liseberg? Visst, vi kan, men då får vi ju dra in på något annat istället. Och ett litet tag till kanske barnen ändå inte vet att Liseberg finns.
Planerna är ju att vi ska åka till Öland med hjärtebarnsförbundet i augusti. Själva trippen är ju betald, men vi ska ju ta oss dit och hem samt även äta lite. Vi har lagt undan en liten slant, som vi förhoppningsvis inte behöver använda, men annars ska det gå på julilönen, den som är sjukt låg eftersom Silvio var sjuk en vecka. Det ska han ju givetvis inte belastas för, man måste ju få vara sjuk. Men lever man på gränsen så finns det inte ekonomiskt utrymme för att vara sjuk. Eller ledig. Silvio har en semesterdag i år. Mer finns inte råd till. Hursom, förutsättningen för den där resan är lite att jag får utbetalning från A-kassan. Då känns det överkomligt. Och nu med det här, det käcka i att bli avanmäld, det blir förlorade dagar. Blir det nya ansökan om inträde? Ny karens? En del att försöka reda ut helt klart och allt som allt så bröt jag ihop idag.
Som om inte det var nog så gjorde jag mig lite extra arbetslös idag. Jag hade ju en anställning på ett bemanningsföretag. Jag kan ju inte direkt påstå att uppdragen har regnar över mig. Ett par veckors jobb har ju varit det hela under våren. Hursom, A-kassan har ju sedan tidigare efterfrågat intyg på de dagar jag arbetat och för att “mitt jobb” ska kunna ge mig det måste de avsluta min anställning. Men, som sagt, senast jag fick jobba var ett par dagar i april så det gör väl ingen direkt skillnad.
Var något av mitt svammel begripligt? Nej, det var nog inte det, men jag behövde nog får de ur mig, jag är så less och begriper inte hur förbaskat komplicerat det ska vara att få tjäna lite pengar.
