Vilken dag det blev, det trodde jag nog inte när jag vaknade i morse. Vi började med att ringa vår kontaktsjuksköterska för att se om någon kunde kolla på Victors fot, tyvärr var hon ledig så vi fick reda oss själva. Nästa samtal gick till 1177 som tyckte att vi kunde prata med bvc för det kanske var något stick från geting eller liknande. Under samtal med bvc bokades en läkartid på vc, men eftersom Victor hade en tid på kirurgmottagningen kunde vi avboka om vi fått hjälp. Efter att pungen var kontrollerad och godkänd tittade läkaren på foten och tyckte nog att de kunde ordna med det på akuten genom att ge lite lugnande och snitta upp blåsan som blivit.
Silvio ringde mig, då jag och Lovisa roade oss på stan under tiden. Vi köpte hörselskydd, vinteroveraller, en handväska och en cykelpump. Lite fika också att ta med tillbaka till sjukhuset.
Efter en del väntan på akuten kom en ortoped och började prata om att söva Victor. Det var inte något vi tyckte lät särskilt bra, särskilt som vi var med om nästan samma sak förra sommaren då en tå bråkade. Nåväl, för säkerhets skull hölls Victor fastande och vi blev flyttade till barnavdelningen i väntan på vidare besked.
Vi ifrågasatte varför de ville söva när det gällde något så enkelt och läkaren krånglade in sig i något om att det var säkrare med tanke på hjärtat om något händer. Ja, fråga mig inte hur det resonemanget hänger ihop då sövning alltid är en risk mot att vara vaken. Vi vet ju dessutom av erfarenhet att det fungerar bra vaken. Nåväl, han fick emla också så att de skulle kunna sätta nålar för sövning och antibiotika. Växjö och sätta nålar, denna oslagbara kombo som varit en följetong här i bloggen.
Några timmar senare, precis när jag och Lovisa kom tillbaka med lite kvällsmat fick vi beskedet att vi måste åka till Lund för de vågar inte söva eller göra något annat med foten i Växjö på grund av hjärtat. Ungefär då kände jag mest för att lipa och gå bärsärk, men jag höll mig på mattan. Det enda rimliga var ju att jag åkte till Lund också eftersom jag kan köra så vi åkte hem och packa lite ombyten, tankade och styrde fåååården söderut. Med två mil kvar höll vi på att komma till sjukhuset i ambulans då väldens skyfall vräkte ner och orsakade dålig sikt och vattenplaning. Jag är glad att jag redan körde sakta. Puh, det var med hjärtat i halsgropen vi kom fram.
På avdelningen möttes vi av trevlig personal, sjuksköterskan gjorde sitt bästa för att få en trött och hungrig Victor på bra humör. Han hade själv samma hjärtfel som Victor, eller ja, lite annorlunda, men nu är det likadant, samma sida som saknas och allt. Det var kul även för mig att träffa en vuxen som berättade lite om sitt liv. På plats fick vi kvällsfika och emlan åkte av sanbbt som tusan.
Så fick vi sen träffa läkaren. Det första han frågade var vad sjutton vi gjorde i Lund då det bara var att ge lite lugnande och skära upp. Jag förklarade att vi ägnat större delen av dagen åt att undra samma sak. Nåja, nu var vi ju ändå här så Victor fick lugnande och lite smärtstillande. Sen gjorde läkaren skojiga ballonggubbar av handskarna och själva ingreppet var över på ett par minuter. Fantastiskt bra läkare för övrigt, om fler var som han skulle nog barn vara mer positiva till sjukhus. Att vi ens sover här är för att jag är för trött för att åka hem så vi åker efter frukost imorgon om allt fortfarande ser bra ut.
Tyvärr kommer jag nog missa klädeventet jag och Hannah skulle på, men festivalen tycks bli av. Hade varit lite surt att köpa biljetter för 800 (vilket vi gjort) och sen kanske inte ens kunna få dem vidaresålda till vrakpris.
I sammanhanget kanske det känns lite fånigt, men det är lite surt att både jag och Silvio fick vara hemma från jobbet idag, vi skulle ju båda jobbat kväll egentligen. Nåja, några kronor får vi väl tillbaka på försäkring och liknande.
Nu ska jag slösurfa lite till innan jag ska bädda ner mig i den inte så sköna bäddsoffan.
