Jag må klaga och gnälla när det känns hopplöst, när barnen bråkar och stökar. Men man får det också, man får skälla, gnälla, klaga och tycka att det är skitjobbigt. Det är helt okej. Jag kan säga att jag inte älskar mina barn mindre och vill sälja dem som slavar trots att de skriker och bråkar en hel dag. Jag har aldrig ångrat dem, aldrig, inte ens yttepyttelite. Jag har aldrig tänkt att det hade varit enklare utan dem. Så trots att jag kan tyckas vara både hjärtlös och otacksam så är jag verkligen inte det.
Det finns två minimänniskor som är de aboslut bästa knasbollarna i mitt liv och det finns inget jag inte skulle göra för dem. Men visst ingår det att tycka det är skönt att lämna dem på dagis, det är okej att dra en suck av lättnad när de somnar på kvällen och det är mer än okej att hitta på roliga saker utan dem.
Ibland kommer kärleksförklaringarna oväntat. Igår fick Lovisa för sig att hon skulle pussa på min mage. När jag frågade varför hon pussar mig på magen så svarade hon som om det var den mest självklara saken i världen: “För att jag älskar dig”. Och det är väl lite så, för mig är det den mest självklara saken i världen att älska mina barn.
