Det är mycket bråk mellan Lovisa och Victor, men förmodligen mer kärlek och de är ett högpresterande busteam som ger sin mamma och pappa fullt upp.
Eftersom de är så nära i ålder gick det nog ganska snabbt, men det blev de två på riktigt när Victor kom igång efter sin tredje operation och kunde börja röra sig, inte bara ligga på golvet och sprattla. Jösses vad det kröp efter varandra i hallen i ersättningslägenheten, Lovisa gick ner på Victors nivå och kröp med honom.
De månar väldigt mycket om varandra och är varandras stora trygghet, på dagis har de detta året gått på avdelningar brevid varandra och det är en del spring mellan avdelningarna då de inte vill vara utan varandra. Efter sommaren kommer de att dela på sig igen.
Det är ibland svårt att inte se dem som jämngamla då de är ganska lika i utvecklingen och kompletterar varandra. Lovisa är bättre på det fysiska och Victor har bättre koll på språket. Lovisa kan och vågar klättra i klätterställningarna och kan numera gunga själv, Victor behöver pepp och i massor för att våga. Vågar han bara en gång brukar det gå bra sedan. Lovisa kan skriva sitt namn och intresserar sig för att skriva i övrigt, Victor kan namnet på alla bokstäver och älskar att räkna. Lovisa kan rita i timmar, Victor bygger.
Fina, älskade barn. Jag är så lycklig att just de är mina barn och så glad att de har varandra och att de har en så fin relation.
Ibland kanske jag klagar här i bloggen och kanske rentav framstår som otacksam, men här är liksom mitt lilla ventilationshål. Det positiva överväger det negativa och jobbiga alla gånger och 1000 gånger om.
