Det började bra med att jag fick göra nytt schema då Silvio fått ändrade arbetstider och så var nästa vecka ändrad. Hej å hå. Alltså, våra barn har ju varit ganska bortskämda med att inte behöva vara på dagis dagarna i ända utan de har kunnat ha ganska korta dagar och en hel del ledighet. Det har känts lagom, de är inte trötta bortom alla gränser och de är glada för att komma till dagis. Så jag deppade ihop lite när jag gjorde schemat för nästa vecka och kom upp i 45 timmar. Egentligen är det ju inget konstigt alls, många barn går ju alltid så mycket ända från att de är ganska små. Som sagt har de varit till en fördel att Silvio jobbar 80% samt blandade tider. Men nu ska han sitta med lite andra arbetsuppgifter (igen) under hösten och då blir det 100% på vanliga kontorstider. Jag å andra sidan ska ju hinna med skolan och jobba på kvällarna. Jag har ju tyvärr fått tacka nej till pass många gånger då jobbet hört av sig i sista sekunden så nu har jag planerat in att jag kan tacka ja till pass med kort varsel också med några enstaka undantag. Det blir nog bra ändå till sist. Mest orolig blir jag alltid för hur Victor ska klara av allt.
Hur gör andra? Som heltidsanställd har man ju rätt att gå ner till 80% under förskoleåren. Det blir ju tyvärr en kostnadsfråga för en del, men hade vi båda haft heltidsjobb så hade ju det varit ett bra alternativ.
