Det mysigaste

Igår somnade Victor i min famn sådär som små bebisar brukar göra. Lite tyngre, men lika mysigt. Det där med att somna i famnen och allt “normalt” bebisgos blev det ju aldrig något av med Victor, det kan verkligen göra mig så himla ledsen. Det var ju enorm skillnad på Lovisa och Victor så sett. Att Victor gjorde tre operationer under sitt första år i livet och bara låg på rygg två månader efter varje operation gjorde ju sitt. Men han tar igen det med råge nu. När det drar ihop sig till att sova kryper han gärna upp i famnen och gosar lite, helst vill han ligga och lyssna på mitt hjärta. Ofta kommer han ju in till oss på nätterna också. Senaste tiden brukar det bli tidigt, tidigt på morgonen. Man hör först hur han sprintar till toaletten för att hinna kissa och sedan kommer han upp till oss, kräver kudde och gosar in sig riktigt ordentligt, kramas ska han göra och hans små händer som ständigt rycker i sömnen kittlas. Då spelar det ingen roll att jag är trött och egentligen vill sova mer för det där är banne mig det mysigaste som finns.