Det jag aldrig talar om

Det finns ett inlägg jag har funderat på i några år, jag har vridit och vänt på det. Jag har undrar om jag är helt dum i huvudet eller om det är såhär för andra också. Idag känns det äntligen rätt att sätta tankarna på pränt och dela med mig. Det här är min historia och den kanske inte är viktig för någon annan, men den är viktig för mig för den handlar ju om något jag tänker på varje dag, nämligen min Victor.

Jag vet inte, men det blev liksom fel redan från början. Vi visste ju om att han hade fel på hjärat och att han behövde vård ganska snabbt, men det sades att det inte var några problem med en vanlig förlossning med tillhörande bebisgos innan han behövde få vård. Nu blev det ju inte så för han ville ju inte riktigt följa den upplagda planen. När jag väl kvicknat till efter narkosen och fick träffa Victor var han påverkad av droppet så att han var känslig för beröring, jag fick inte stryka handen över min fina bebis för det skulle irritera honom, bara hålla alldeles stilla. När jag kunde sitta upp fick jag sitta i en fåtölj och hålla honom stilla, stilla i famnet. Bara helt stilla för att alla mätare och slangar skulle ligga still och så var det ju det där med att han var känslig för rörelse.

Efter all tid med sjukhus och det kom vi hem och då hade jag fullt fokus på Lovisa. Jag hade så dåligt samvete för att hon kom i andra hand och hade en så krävande lillebror. Victor, ja det var nog han som blev försummad. Jag vågade inte riktigt ta hand om honom och fästa mig vid honom utan lät hellre Silvio ta ansvar för honom. Jag var så himla rädd att han skulle försvinna och tänkte att det var lättare om jag inte fäste mig så mycket vid honom.

Sen höll han ju på att dö. Och den dagen är en av de värsta jag upplevt. När jag kom in i akutrummet på sjukhuset bröt jag ihop på riktigt. Dagen efter blev nästa hemska dag för då höll han på att dö igen och blev opererad väldigt akut med oviss utgång.
Som jag ångrade att jag inte hade brytt mig om och vågat älska Victor. Min fina, fina bebis som kvällen innan hade suttit upp så fint i Silvios knä och skrattat. Skulle jag få uppleva det igen? När Victor vaknade upp igen var han helt tom, hans blick var helt tom och han reagerade knappt på något. Då började tankarna snurra kring om han alltid skulle vara sådan, skulle han bara ligga i en säng med tom blick resten av livet? Utredningar drogs igång för att se hur skadad hjärnan hade blivit. Någonstans de dagarna bestämde jag mig för att inte vara rädd för att älska Victor för jag skulle alltid, alltid ångra mig om jag inte gjorde det fullt ut.

Efter operationerna mådde han snabbt bättre och vi var hemma igen efter en vecka. Då började ett annat helvete. Jag vågade inte vara själv med Victor, jag fick panik inombords så fort Silvio bara skulle gå till affären, jag var så himla rädd att något skulle hända igen och att jag inte skulle klara den situationen själv. Jag vet att vi vände oss till sjukvården då jag behövde stöd och det blev nog inte riktigt som jag tänkt mig för vi fick fylla i en blankett för vårdbidrag. Det blev liksom allt och jag fortsatte kämpa på.

Under hela tiden från att Victor föddes och tills att han var kanske 1 år tänkte jag mycket på att han kanske skulle dö och hur jag skulle reagera på det, skulle jag vilja ha något nytt barn i så fall för att få en hel familj igen? Det var så himla fel och galet, de tankarna ska man inte behöva ha när man har världens finaste bebis.

Jag tror inte hur tacksam jag är varje gång Victor fyller år, jag som aldrig trodde att jag skulle få uppleva hans första födelsedag. Visst kämpar jag fortfarande med den ständiga oron, jag tycker att det är urjobbigt att befinna mig på annan ort eller om jag inte kan höra telefonen ringa. Jag har på något vis ständig beredskap ifall att. Jag har den där hemska vetskapen om att det är högre dödlighet bland hjärtbarn. Jag vet att Victor mår bra och “ska” göra det, allt ser bra ut och det har inte varit så värst mycket problem, men ändå. Det är väldigt jobbigt och jag förstår för egen del att det är en av anledningarna till att jag alltid är trött, sliten och känner mig stressad. Jag kan ju för tusan aldrig slappna av.

Idag möttes jag av ett väldigt tragiskt besked. En familj som vi träffat några gånger i Lund och som jag tänkt mycket på då de varit så fantastiska har förlorat sin fina son. Det är ofattbart hemskt och det satte såklart igång tankarna hos mig också. Mina tankar finns hos familjen.