Ja, det kan man ju undra. Jag är ett fenomen av vimsighet kombinerat med grov tidsoptimism. Inte helt charmigt eller praktiskt alla gånger. Lyckligtvis brukar det vara rent privat, på jobb fungerar jag som jag ska på de punkterna.
I morse var jag inte helt sugen på att stiga upp när väckarklockan ringde så jag snoozade lite, efter att ha gjort det några gånger bestämde sig väckarklockan för att låta mig sova så sova fick jag och vaknade tio minuter innan skolan började. Nu var det ju ingen jättekatastrof, utan vi ringde skolan och sa att det blir lite sent och sen stressade vi lite lagom.
Men senaste tiden alltså.. det har ramlat in drösvis med kallelser till olika mottagningar för barnen. Mer än en gång har tiden redan varit när jag kommer på att jag ska kolla upp tiden. Inte helt lyckat. Vi som aldrig missat läkarbesök förr har missat ett par stycken nu på bara ett par månader. Känns inte helt bra alltså, men det brukar ju lösa sig. Måste helt enkelt börja skriva upp saker på en gång, men ofta skriver jag inte upp dem för att det är en tid som passar jättedåligt och därför behöver ändras, att den glöms bort helt blir ju bara pannkaka. Nåja, får bli bättring på den punkten.
Jag behövde inte rullstol till jobbet idag, men det är ju mer än en person som undrat om jag skadat mig så jag har ju gått “lite stelt” och svurit över att vårt fikarum ligger en trappa upp. Om jag varit bromskloss i den där förbannade trappan idag? Så skulle man kunna säga. Nya tag imorgon och fördelen med att det gör så in i h-e ont i låren är att jag inte känner all den andra träningsvärken som faktiskt finns i kroppen och egentligen är ganska rejäl.
