Både det där konkreta som i att det är mörkt ute när man stiger upp på morgonen och slutar jobba på kvällen, men även det där mörkret som tar min kropp i besittning varje höst. Längtan efter att bara ligga i sängen och äta choklad tills det blir vår igen. Höstdepp är liksom den där återkommande fnurran i livet, men nu är den ju så välbekant så det är bara att hålla i något stadigt och härda ut. För det blir bättre även om allt känns tungt och jobbigt just här och nu.
Nåväl, kanske att det är en lite extra tung höst, den där första utan pappa. I lördags var vi på kyrkogården och tände ett ljus i minneslunden och sen blev det ligga i sängen, äta choklad och böla resten av kvällen. Ungefär så. Det var en tung dag på många sätt, men livet går vidare det också och det kan vara skönt också med tid för eftertanke för det bjuds det inte direkt på i vardagen när allt annat pockar på uppmärksamheten.
