Idag firas det både lite här och där. Jag har aldrig firat och sannolikheten att det skulle hända är mikroskopisk. Däremot har alla hjärtans dag en lite annorlunda innebörd för mig och den har infunnit sig sen Victor kom in i familjen. Hjärtan är något helt annat. Jag har en bild som jag tror betyder allra, allra mest för mig. Den kanske ser ganska anspråkslös ut, här är den. En pappa med sin son.
Kvällen när den här bilden togs skulle vi egentligen varit på Lovisas dåvarande dagis, det var familjekväll med fika, lekar och ponnyridning. Vi försov oss lite för alla var trötta, när vi väl vaknade regnade det ute. Vi bestämde oss för att stanna hemma, under kvällen tyckte jag att Victor blev väldigt blå mellan varven och hade saturationsmätaren påkopplad länge och väl. Han gick ner mycket i syresättning, men lyckades ständigt återhämta sig. På bilden hade han precis lyckats lära sig att sitta lite och kommit igång med skratt, han skrattade sitt lite smånördiga he-he-he och jag var tvungen att ta en bild.
Morgon efter kom en ambulans och hämtade Victor.
Efter det som hände den dagen och dagen efter försvann Victor in i en egen värld. Han var helt tom i blicken och det gick inte att få kontakt med honom. Jag köpte leksaker som var färgglada och lät mycket, allt i hopp om att han skulle komma tillbaka.
Och så fanns ju bilden. Där han var så glad och skrattade. Hela tiden var jag så himla rädd för att han aldrig skulle komma tillbaka till det igen. Att han alltid skulle vara frånvarande, ingen visste ju vilka skador han fått i hjärnan.
Nu med facit i hand så gick allt bra, bättre än jag någonsin vågade hoppas på. Den här bilden är dock alltid speciell för den visar något som jag länge aldrig trodde att jag skulle få uppleva igen.
Idag tänker jag lite extra på Victor och alla andra barn som har fel på hjärtat.
Åh va bra skrivet Emma! Blir tårögd när jag läser. Stor kram till dig och resten av familjen!