Återigen, typ vid 16-17 nånting får barnen gå till en annan avdelning för hämtning. Där är sällan deras ordinarie personal utan de som arbetar på just de avdelningarna som är i anslutning. Hursom.
På tisdag står rullstolsutprovning på schemat (äntligen!) och Victor är verkligen superglad för det, han längtar väldigt mycket efter en rullstol, i hans värld är det världens ballaste grej.
Men. Ja, han kan gå, springa, hoppa, cykla, klättra. Men inte lika länge som alla andra. Och de som inte vanligtvis jobbar med Victor ser ju bara att han är en liten kille med en hel del spring i benen och mycket bus i blicken. Så när han stolt berättade att han skulle få en rullstol sa den här personalen emot och tyckte att det behöver han då alls inte. Så det blev helt fel. Jag vill ju gärna att Victor behåller sin positiva bild av rullstol nu för den kommer ju att vara så himla viktig för honom, det blir ju hans ben när hans egna inte orkar, när springet tar slut och ögonen blir trötta istället.
Jag vet inte riktigt hur vi ska hantera det, om det är upp till oss att informera allt och alla eller om Victors vanliga personal gör det, de träffar ju ändå sina kollegor titt som tätt kan man ju tro.
