En varning till alla tidningsägare; anställ mig inte som rubriksättare.
Nåväl. Nu börjar jag komma tillbaka i matchen så smått. Begravningen i fredags var riktigt känslomässigt tung. Det blev liksom så verkligt allt. Jag är inte så bra på det där med att hantera att personer dör och håller mig gärna så långt borta som möjligt, vill bara minnas allt som var bra och liksom skippa den där delen med att personen inte finns längre. Men någon gång måste man väl växa upp också och ta itu med sina problem så nu har jag gjort det. Av förklarliga skäl har jag varit smått under isen sen jag kom hem igen, har mest legat i sängen och ägnat mig åt slösurfande, dåliga serier på Netflix, godisätande och att vara snudd på en skitdålig morsa åt mina sommarlovslediga barn.
Idag började jag känna mig lite bättre igen och liksom lite sugen på att börja ta itu med saker igen, komma ut ur mitt vaccum. Det ska nog ordna sig. Saknaden kommer ju alltid att finnas där, men kanske blir lättare att bära med tiden.
