Det där med att göra av ett barn har varit en minst sagt invecklad historia. Igår slutade det med att han fick vara på Silvios jobb några timmar, det gick bra som tur var. Idag var han en sväng på dagis. Imorgon är fritids öppet, men han ska även vara på kvällsfritids och då inte på det som han tidigare varit på.. jamen ni hör ju. Och den biten är allt utom löst. Tur att Silvio börjar jobba sent imorgon så han kan fortsätta sitt neverending ringande till diverse instanser.
Däremot hände det något riktigt positivt i mitt liv igår. När jag var i full färd med mitt jobbande kom min chef med mycket allvarlig min och sa: “Emma, kom till mitt kontor klockan tre när du har rast”. Behöver jag säga att allvarliga miner gör mig lite nervös? Nu var det ju inget att bli nervös över även om jag fick våndas en timme. Jag blev äntligen erbjuden en dagtidstjänst då det bli ett ledig plats i den gruppen. Egentligen var jag ju nummer tre i kösystemet för att få den tjänsten, men de två som var före mig ska börja plugga så det blev lite rälmacka för min del. Jag är så obeskrivligt glad för att äntligen kunna vara hemma på kvällarna och ha ett normalt liv med kvällsmat hemma med familjen, att kunna hjälpa till med skolan nu när den kommer igång för barnen och allt det där med att bara kunna varva ner i normal tid. Det ska bli himla skönt. Jag har ju jobbat till typ 21 i tre år, varav de senaste två åren näst intill varje kväll så saknaden efter normalitet och de där hemma har varit stor. Som jag behövde något som för en gångs skull gick min väg.
