Mina ouppfostrade skitungar

Ibland blir jag bara så himla trött och känner mig så himla maktlös. När omgivningen är så totalt oförstående. När de flesta tycks tro att allt handlar om uppfostran, att det blir bättre bara man är mer sträng. Jovisst… Vid det här laget vet jag vad som fungerar och inte fungerar. Jag vet att mina barn i allra högsta grad inte lider brist på uppfostran, de är väldigt välartade. Tyvärr fungerar det mycket sällan då det krockar med så mycket annat.

För ungefär ett år sedan fick vi Lovisas diagnos. Vi väntar fortfarande på utredning gällande Victor. Lovisa är liksom det lätta barnet. Det finns inte en person jag talat med som är psykolog, arbetsterapeut eller liknande som inte är alldeles övertygad om att Victor också har ADHD, men det är den där eviga väntan på utredning. En diagnos öppnar dörrar för hjälp.

Idag är det söndag och helger är alltid värre än vanligt. Jag förstår att det låter illa. Helger ska vara ledighet och avkoppling. Helger med mina barn är totalt kaos. De är väldigt bra på att trigga igång varandra. Det är skrikigt, det är gapigt, det är slagsmål och det är svordomar. Inget, absolut inget av det handlar om dålig uppfostran. Inget av det handlar om att jag som förälder inte sätter gränser, att jag inte säger till mina barn, att de inte har regler.

Men det är vad omgivningen tror.

Det är så himla skönt de få gånger vi kan vistas i en miljö då inte folk runt omkring oss tittar snett. Det är så himla skönt när vi kan vistas någonstans där det finns förståelse och kunskap. De gångerna är tyvärr för få.

Mina barn är fantastiska och superhärliga, glada, kreativa och väldigt kärleksfulla. Det är jättekul med alla tankar och äventyr. När det fungerar. När det inte fungerar, när det blir för mycket intryck, när de är för uppspelta och börjar trissa igång varandra. Då känns det, det känns extra när eventuellt sällskap skäms för mina barns beteende.

Jag försöker lära mig att inte skämmas. Det är såklart jättejobbigt när mina barn inte beter sig som barn “ska” bete sig. Att jag skäms är inte till någon som helst hjälp för dem. Så jag krigar på trots att jag ofta önskar att jag orkade läxa upp folk, orkade förklara.

Som jag önskar att det fanns en förståelse för barn, och även vuxna, som på något vis skiljer sig från normen.

This entry was posted in ADHD, Vardagsliv. Bookmark the permalink.

One Response to Mina ouppfostrade skitungar

  1. Johanna (HK) says:

    Emma, du är en supermor! Jag är så hemskt ledsen för de tråkiga blickarna som uppstår, jag skulle kunna göra mig olycklig på varenda människa som ger bort en sån blick.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

* Copy this password:

* Type or paste password here:

53,393 Spam Comments Blocked so far by Spam Free Wordpress

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>