Solen skiner och det är ju inte så dumt. Sen kom det där telefonsamtalet vi väntat på i ungefär tre år – Silvio har blivit med jobb!! Fatta, det är typ helt overkligt och det är så bra och det känns som att vi kan börja hoppas på någon sorts framtid.

Det hela firade jag med att ta med mig Victor på en långtur runt Växjösjön där vi även matade änderna med lite gamla brödkanter.

Mer om allt som är bra sen, nu tänker jag nöja mig med att känna mig lite bra även om det inte var jag som fick jobb.

Efter ett jullov med kvällspigga barn så har jag varit tröttare än tröttast sista tiden. Idag blev det kort och gott en sovdag. När barnen lämnats på dagis av Silvio och jag ätit frukost sov jag bort ett par timmar. Riktigt skönt!

Jag hämtade knasbollarna ochs en har det väl i vanlig ordning varit full rulle och inte mycket rast och ro.

Vi har ju tyvärr kommit till den tråkiga punkten i tillvaron då vi måste söka ekonomiskt bistånd. Som ett led i det måste man gå på något som kallas för kartläggningsgrupp. Det är väl mer eller mindre några personer som alla sökt/ska söka ekonomiskt bistånd samt någon slags ansvarig person från Arbete och Välfärd. Vi var ju på förra sommaren och det var ju ett bottennapp utan dess like, det blir lite illa när vi måste rätta personen som håller i det för att personen i fråga inte har så värst bra koll. Nåja, det gick väl något bättre idag och det det går ut på är ju att man på ett eller annat sätt ska få individuell hjälp för att så småningom få ett jobb. Jag blev halvvägs in i det hela infomerad om att jag inte alls skulle vara där och inte skulle få någon vidare hjälp för jag har a-kassa och då är det arbetsförmedlingen som ska göra sitt yttersta för att få mig sysselsatt med något inkomstbringande.

Det uppkom även lite andra diskussioner under förmiddagen och det var väl då jag blev lite sådär uppretad som jag kan bli. Jag kan inte hjälpa det, men jag blir så ilsk av personer som saknar verklighetsförankring. Det är så himla lätt att sitta på sitt jobb man har haft i hur många år som helst och säga hur saker och ting fungerar. Och sen är det inte alls så på riktigt. Det kom upp då en person arbetat via bemanningsföretag och att det är väldigt slitigt på olika sätt, man skickas ofta runt till olika arbetsgivare med väldigt kort varsel och det är mer regel än undantag att man förväntas arbeta mycket hårdare än ordinarie personal. Gör man inte det, så har man inget jobb sedan. Personen som höll i dagens aktivitet sa mest “ja, det är ju klart det är lite jobbigt. Men då ska man ju prata med bemanningsföretaget om situationen så att det inte är så…”. Det blev liksom så fel allt. För det är så det är som timanställd. Man kan inte tacka nej, man kan inte dra ner på tempot. Man måste tacka ja till allt och jobba på tills man går sönder och sen lite till. Det är så. Och man gör det för det är så enormt viktigt att kunna försörja sig och sin eventuella familj. Jag har träffat så många som gör så, jobbar och sliter så det är inte klokt. Det går inte att säga nej, för det finns så många andra som kan ersätta en, många behöver jobb och är villiga att slita hårt för att faktiskt ha ett eget människovärde.

Och då mitt i allt det där så blir jag bara så ilsk, för det fanns liksom ingen egen erfarenhet hos personen som höll i det hela, det fanns ingen äkthet, bara tomma ord som saknar betydelse för mig och de andra som var där.

Har man ett så pass viktigt jobb som den här personen och träffar personer i den situationen som råder så skulle jag så himla mycket mer uppskatta någon som har riktig erfarenhet, som varit med, som gjort det, som har slitit sig sönder och samman och som kämpat och vet precis hur det är. Den lilla skillnad skulle göra väldigt mycket, tror jag. Och det är nog bara min personliga åsikt.

Nog om det. Nu återgår vi helt sonika till att göra den här bloggen till något trevligt, med bilder på busiga barn och lite gnäll om sena kvällar. Jag skulle nog tråka ut er alldeles för snabbt om jag skrev om allt det där andra som jag har så mycket åsikter och idéer om .

Idag har det varit firande av Lovisa på alla möjliga och omöjliga sätt. Det är lite roligt nu för hon har blivit så himla medveten om att den är just hon som fyller år och vad man kan få när man fyller år.

Vi började lite stillsamt på öppna förskolan där vi bjöd på uppskattat fika. Precis som alla andra barn får när de fyller år fick även Lovisa ett nallekort och en tandborste.

På hemmaplan igen fixade vi mat och gjorde en liten snabbröjning innan det var dags för Hannah och Elvira att komma. Barnen fick fina presenter sen blev det fika och en hel massa bus.

I brevlådan väntade ytterligare försändelser från morfar och Margareta samt farmor och farfar.

Lovisa blev jätteglad för allt fint hon fått idag och tackar så mycket!

(Bilder kommer i ett senare inlägg)

Idag har vi varit hos mamma större delen av dagen. Det var dags att fira lite försenad jul och barnens kommande födelsedagar. De fick så många paket så det var inte klokt och verkar väldigt nöjda med innehållet. Victor fick en stor traktor med släp, Bilarpuzzel och kläder. Lovisa fick en kundvagn med grejer i, Littles Pet Shopfigurer och kläder, det mest populära blev “sladdskorna” (svarta lackskor med rem). Tillsammans fick de ett Sysselstadspel och en keyboard. Tack mamma, Kalle och Joakim för alla paketen.

Det var några som somnade väldigt snabbt i bilen på väg hem, så nu är de givetvis piggaoch inte särskilt sovsugna.

(Bilder lyckades jag inte ta en enda idag så ptja, ni får använda fantasin..)

Det märks mer och mer att det här med jullov börjar bli långtråkigt för barnen. Victor frågar efter sina dagiskompisar och Lovisa gör sitt yttersta för att starta meningslösa bråk med Victor hela tiden. Nästa vecka är det vardag igen. Det ska bli lite skönt på sätt och vis, att barnen får vara ifråb varandra med sina kompisar och att jag och Silvio kan lägga krutet på jobbsökande igen.

Idag gick jag och Lovisa ut i blasket och slasket för att besöka ett byggvaruhus. Vi hittade det vi skulle och jag hann deppa ihop lite lagom över allt snyggt man skulle kunna ha för att fixa till hemma. Nåja, nu bör dvdspelaren vara Victorsäkrad och det var det viktigaste.

Pojkarna begav sig ut på en eftermiddagspromenad så Victor fick vila lite, jag och Lovisa gick och handlade. Lagom event innan det var dags för kvällsmat och snart (förhoppningsvis) sovande barn.

Tidigt som sjutton var det när jag steg upp och när vi gick ut vid 8 var det fortfarande mörkt. Det mesta gick bra på kontrollen, någon huvudoting ville inte Lovisa rita, men en karta till dagis knåpade hon ihop. Sen hävdade hon bestämt att lillebror hette storasyster innan hon tröttnade på alla (i hennes tycke) tramsiga frågor. Det enda smolket i bägaren var synkontrollen, när hon använde båda ögonen gick det bra och hon såg allt. När hon skulle prova ett öga i taget gick det mindre bra, det var väl för jobbigt och tråkigt när hon var tvungen att anstränga sig. Det blir nytt syntest om någon vecka eller så, men jag är inte särskilt orolig för hennes syn, snabbt som blixten brukar hon peka ut yttepyttesmå saker som bara fladdrar förbi. Sen undrar jag hur det ska sluta, hon har dragit iväg ytterligare några centimeter på längden och är numera 112 cm lång.

När vi var klara på BVC kom Silvio och levererade Victor så jag kunde vara med barnen på öppna förskolan i några timmar. Det blev ett riktigt långpass för vår del. Victor ägnade sig mest åt pussla och tvinga mig ta kort på det.