Idag bara hände det, jag köpte en pelargon. Det måste vara galet.

Såhär på kvällskvisten vill Lovisa inte sova och Victor är dunderförkyld så han kommer med största sannolikhet att vara hemma imorgon.

Ja, här tas det till kraftord minsann. Det är så äckligt överallt nu, i synnerhet på vägen till dagis. Man får slalomhoppa mellan bajshögarna. Idag på hemvägen ville Victor gå lite utanför asfalten, vinglade till och landade lämpligt nog med hela handen i en bajshög. Trevligare kan man ha. Som tur var hade vi våtservetter att ta det värsta med, men hemma blev det tvål, vatten och handsprit. Ytterkläderna har också fått en åktur i tvättmaskinen.

Om man går ut med högtrafikerade (gång)vägar borde det väl inte vara så svårt att begripa att  eländet ska plockas upp? Är det mer avskilt i typ skogen eller så bryr jag mig inte så mycket för där är väl risken minimal att någon ska gå.

Det hade varit skönt. Barnen är glada över att kunna vara ute mer. Med den kalla vintern var de knappt ute på dagis och pulkaåkning var de trötta på efter en vecka så det var knepigt med utevistelse, men lite gick att få ihop. Nu ser vi fram emot skogsutflykter och lekplatshäng.
Lovisa har börjat prata om att få åka till stallet och rida så det får det också bli framöver när alla inblandade är friska. Äntligen är ju Victor så pigg så att han också kan åka med och röja runt lite.

När jag var gravid med Lovisa gick jag upp fruktansvärt mycket i vikt, hela 35 kilo, det är galet mycket. Som de flesta nog tänker så tänkte även jag att jag väl skulle gå upp de där vanliga 10-15 kilo, för det får man ju ändå räkna med, men det slutade inte där. I början gick jag ner av allt kräkande, men när det väl gav med sig gick det bara på ett håll. Barnmorskan frågade mig  varje gång om jag åt mycket snabbmat och godis. Vad ska man säga? Köket var oanvänt. Det kanske inte var så konstigt heller, när jag väl slutade kräkas mådde jag fortfarande ohyggligt illa hela tiden. Enda sättet att hålla illamåendet halster var att äta varannan timme. Det blir en hel del och det räckte inte med ett äpple eller så utan jag fick tvinga i mig mackor eller mat även om jag inte var hungrig. Inte nog med det, jag var fruktasnvärt trött hela tiden så jag åt en hel del godis med hopp om att sockret skulle hålla mig vaken på jobbet. Värre blev det, foglossning, detta helvete. Jag kunde inte röra mig, jag var helt strandad för att jag hade så ont, jag fick ta bilen överallt. Så allt detta i kombination ledde till massiv viktuppgång.
Efter förlossningen gick jag ner 15 kilo relativt snabbt, som sig bör, men resten hängde envist kvar. Jag blev gravid igen och gick upp 15 kilo. Jag hade samma vikt vid båda förlossningarna. Sen följde en turbulent tid med Victor, långa sjukhusbesök och en bebis som ville sova 4 timmar per dygn. Mycket godis! Så jag låg envist kvar på den höga vikten.

Sen kom vändningen. Det var i början av sommaren 2009. Jag var magsjuk en dag. Efter det var jag inte speciellt sugen på godis så jag lät helt enkelt bli att äta, går det vara en tid vänjer man sig av ganska snabbt. Dessutom hade HK lagt upp en bild på facebook. Den bilden var hemsk, jag såg höggravid ut. Den sommaren försvann 20 kilo. Underbart! Hösten smög sig på med trötthet och skola, det var lätt att köpa en liten chokladbit när det var tunga 12-timmarspass i skolan. Jag tillät mig att äta lite godis om jag kände för det. Jag gick givetvis inte ner något i vikt, men å andra sidan gick jag inte upp heller.

Förra våren tog jag lite mer seriösa tag, åt bra mat och motionerade. 10 kilo till försvann. Under ännu en mörk och tung höst och vinter har jag ätit en del godis, men har ändå lyckats med konststycket att gå ner ytterligare 5 kilo, kanske för att jag inte har haft så mycket vakentid .

Jag har alltså tills nu lyckats med bedriften att gå ner 35 kilo. Helt otroligt! Det känns inte så otroligt, men ser jag den summan så är det ju helt fantastiskt. Än är det lite kvar, men det är inte ens 10 kilo, det känns överkomligt och det får ta sin tid. Det vilkiga är en hållbar livsstil, jag vill inte utesluta godis och fikabröd. Jag vill kunna äta vad jag vill, men med måtta.

Nu kommer våren igen och det börjar kännas i kroppen att det är dags att motionera ordentligt igen och ta itu med det sista. Så skönt!

Men idag nöjer jag mig med att klappa mig själv på axeln för att jag varit så jäkla bra!

Det var väl på tiden att den här stackars bloggen fick nytt utseende. Snälla Tella gjorde en ny header och resten löste sig med hjälp av Silvio (ja, jag har universitetspoäng i kodning.. men ptja… bristande intresse tror jag att det kallas). Fint som snus blev det. Kommer nog pilla lite mer framöver så det blir ännu snyggare.

I torsdags morse tog barnen täcke och kudde för att bädda ner sig på sina mattor på golvet. Där låg de en bra stund och fnissade i samförstånd samt slurpade i sig lite välling. Knasbollar är vad de är, men mycket söta sådana.

Idag var jag och Lovisa på bio, hon tycker verkligen att det är jätteroligt att få gå. Hon känner sig så stor och speciell när hon får köpa popcorn och sitta i biosalongen. Filmen var ju kanske inte den bästa enligt mig, men den tycktes duga åt en treåring .
Vi tog även en runda på stan och kikade lite när vi ändå var ute. Det resulterade i att jag klippte Silvio ikväll. Nu ser han äntligen lite välvårdad ut igen, men det krävdes en hel del övertalning innan jag fick klippa. Han litar inte på mig den skiten .

Är helt slut efter två veckor i Ljungby, det måste vara den urtrista vägen som tar kål på en .

Efter nattens snöfall fick jag gå med och lämna barnen i morse så det var lite svårt att ta sig fram. Att lämna Lovisa var inte det lättaste, hon var väldigt bekymrad efter att hon slog sig igår och tyckte att dagis var ett riktigt läskigt ställe. Det hade ändå gått bra sen under dagen.

Eftersom vädret är allt utom det minsta roligt så ska jag och Lovisa gå på knattebio imorgon. Passar perfekt!

Ja, det händer väl lätt och jag är förvånad över att vildbasen Lovisa har klarat sig i drygt tre år utan några större skador. Idag var faktiskt första gången vi behövde uppsöka vården för att hon hade skadat sig. Det var inte så vansinnigt akut heller. Men.. när jag hämtade på dagis berättade de att hon hade ramlat ner från en sten och förmodligen bitit sig i läppen, de hade inte sett mer under dagen, men precis innan jag hämtade hade de sett att en stor flisa var av från ena framtanden och undrade om hon hade så sen innan. Det hade hon inte så vi gick förbi tandläkaren på hemvägen. Vi behövde bara vänta en stund innan vi fick träffa en tandläkare som tittade lite. Enligt första bedömningen verkade det inte vara så allvarligt, inget löst eller så. Det bli återbesök om några veckor för att se om det är vasst på tanden, men först ska läppen och allt få läka lite.

Det var gårdagens bekymmer. Vi tog en annan väg hem än vi brukar och vi gick förbi ett ställe med några avverkade träd. Lovisa blev väldigt bekymrad över det och påpekade väldigt många gånger att träden var sönder. Sen tittade hon vidare och såg vanliga träd som stod upp, då var hon nöjd och sa att träden var lagade. Men hon kunde inte reda ut vem som hade lagat träden.

Annars är det fullt upp med jobb, busiga barn och förkylningar på löpande band.