Nyser, snorar och mår allmänt pissigt. Inget bra läge när man verkligen inte kan eller får vara sjuk.
Imorgon ska Natha ha Lovisa ett tag så då kan jag förhoppningsvis göra ett jätteryck på städfronten. Annars går ju all vaken och sovande tid åt till att ta hand om småskitarna.
Nu ska jag ta och sova så att jag förhoppningsvis får lite ordning på förkylningen.

Inte för att det egentligen gör någon skillnad då alla dagar är likadana hos oss. Just nu sitter vi och väntar på att Hemsjukvården ska komma och göra sina kontroller på Victor. Typ väga honom och se så att han mår något sånär bra.
Jag har blivit förkyld nu, det känns sådär äckligt i halsen. Blärk.
Nu har jag fixat en bra försäkring till barnen. Det enda bolag (jag känner till) som vill försäkra Victor. Typ alla med hjärtsjuka barn använder det. Då får man ersättning vid sjukhusvistelse. Enda nackdelen är att det är 12 månaders karens, men sista operationen kommer ju att omfattas av försäkringen.
Helt galet egentligen att andra bolag inte vill försäkra barn med kända sjukdomar. Det kan ju lika gärna vara så att de bryter benet och det är ju bara en ren olycka. Jaja.
Och på fredag händer ännu en sak, då ska Silvio officiellt bli pappa till Victor, få vårdnad om honom och sånt. Hur vi ska lyckas transportera hela familjen i ett stycka återstår ju att fundera på, men det får väl bli jag och Victor i bilen så får Silvio gå med Lovisa i vagnen. Eller nåt. Om vi inte hunnit införskaffa liggdel till syskonvagnen till dess.

Sjukt händelselös dag. Jag vaknade i morse med någon slags vision om att städa lite idag. Det blev inte så. Kidsen tar en hel del i tid i anspråk alltså. Eller efter att Lovisa somnat finns lite tid, men då är det kväll och man själv är helt slut så det hände inte så mycket. Jag landade framför datorn istället och slöspelade lie WoW. Jag har knappt spelat något sen Victor föddes.
Och som alla andra kvällar får jag lit eont i halsen. Hoppas det inte är något ‘farligt’. Förmodligen inte, men det kan ju vara farligt för Victor.
Som överenskommet ringde vår hjärtsjuksköterska idag för att kolla hur det gått med maten. Det var Silvio som fick samtalet och ärligt talat går det inget bra alls. Nu äter han bara en liten slurk och sen börjar magknipet. Han får i sig så pass per dygn så att han håller vikten, men inte tillräckligt för att öka i vikt.
Jag är riktigt less nu alltså. Visst, Lovisa hade också mycket magknip och skrek mycket, men hon hade ju ändå orken kvar att äta ordentligt så det var ju bara jobbigt för oss andra som fick skavsår i öronen.
Det skulle ju inte vara så kul att behöva återgå till sondmatning igen, eller ännu värre, läggas in på sjukhuset igen.

Annars inget nytt idag. Barnens faster hade hittat en juniorsäng i gömmorna nu när hon fixar inför flytten så den blir perfekt till Lovisa framöver (läs: när hon slutat stå i sängen och kasta sig åt alla möjliga håll).

Jösses vad ont jag haft nu på kvällen. LÅngpromenad kanske var lite att ta i, men det var så skönt. Får ta lite kortare promenader, kanske räcker med en timma så mina stackars fogar kommer i ordning.
Något det inte är ett dugg ordning på är Victors mage. Stackaren får ju ont så fort han bara äter lite, det känns som om det blir värre och värre. Han skriker och skriker och tar i alldeles för mycket. Vi måste verkligen få ordning på detta, men som vanligt känns det som om ingen riktigt vågar ta tag i det. De vill testa än det ena, än det andra, oliak doseringar och så. Det är ju inte de som måste se sin lilla bebis ha ont så fort han vill äta.
Det känns som ett lotteri att träffa på någon som tar en på allvar angående det där.

Nä, nu är jag mest trött och uppgiven. Att försöka sova en stund kanske gör mig mindre trött.

Jag tog med mig Lovisa och gick en rejäl långpromenad med Nina runt sjön, och fram och tillbaka så det blir ju ett par timmar bara det. En lite snabbfika på stan blev det också innan vi gick hem igen.
Nu har jag ont som fan överallt. Oanvända muskler är konstiga saker. Sen gör ju den gamla floglossningen lite ont efter en sån här prövning. Samt musklerna runt snittet. Men, men. Det gör inte outhärsdligt ont och det var skönt att komma ut lite. Det ska göras kom. Det brukar bara ta sin tid att få arslet ur vagnen. Särskilt när det är så mycket annat osm händer hela tiden.

Jag och Victor var ju på sjukhuset också för att träffa hjärtsjuksköterskan och göra de vanliga kontrollerna vi gör 3 ggr i veckan, alltså väga och stämma av hur han mår.
Jag var rejält laddad då allt som kan strula med mat och liknande har gjort det så jag tog upp det. Jag förklarade hur dåligt allting fungerade nu och hade även med en lista på hur mycket han ätit senaste dagarna så att man kan se ett mönster.
Tack och lov så togs det på allvar och läkare kallades dit så att vi kunde utesluta att det skulle vara något annat fel på honom än trassel med maten. Så nu vet jag ju att han mår toppen enligt blodprover, EKG och allmän undersökning. Det vi trots allt kan se som positivt med det ändlösa skrikandet är att han faktiskt orkar med det och att han inte blir blå av det eller så. Det är väldigt positivt med tanke på hjärtproblemet.
Nåväl, nu har vi en ny plan. Vi skippar Lactulos ett tag, tills bajset börjar bli jobbigt att klämma ut och då kan han få en halv dos till det lättar lite.
Hoppas att det fungerar med att ta lite efter behov istället. Det skulle vara underbart om han fick må bra med maten och vi andra får lite sömn. Smo tur är vaknar inte Lovisa av hans skrikande på nätterna. Då hade vi inte haft det särskilt kul.

När jag ändå var ute och åkte tänkte jag tanka bilen lite. Tji fick jag. Jag fick baske mig inte bort tanklocket så nu har jag ytterligare en syssla. Jag som tänkt åka till någon större affär för att bla köpa lite billiga blöjor.
Nina kände sig dock vänligt inställd till mitt dilemma och erbjöd lift då hon ändå själv skulle iväg.
TACK! Och det var roligt också..

Det här inlägget kommer att gå till historien på ett eller annat sätt. Dels för att jag första gången kommer att visa mitt missnöje över namngivna personer och dels att jag skutar hålla det inom mig och faktiskt säga vad jag själv tycker för att jag behöver det utan att tänka på om någon tar illa upp. För det gör säkert någon. Men spelar roll, för jag har tagit illa upp och känner mig jävligt överkörd och jag har rätt till de känslorna.

Nåväl. För att försöka göra en lång historia kort. Vi har ju under en längre tid försökt spara ihop till en ny bilbarnstol till Lovisa, det har väl lyckats mer eller mindre. Oftast mindre. Då vi i princip aldrig varit ute och åkt var det ändå inte urakut. Nåväl, jag fick en slant av pappa i julklapp som skulle gå till en bilbarnstol. Pengarna räckte till ungefär en halv stol, resten av summan fortsatte vi önska oss alternativt skulle lägga ut själva.
Vi åptalade för SIlvios föräldrar att det var bidrag till stolen som vi önskade oss i julklapp. Ungefär samma dag ringer Silvios bror upp och berättar om en begagnad stol han hittat och vill köpa. Silvio säger då att det inte är intressant för oss då vi vill ha en helt ny stol. (Anledningen är främst ur säkerhetsaspekt och dels få en stol som passar oss.)
Här någonstans tror man att allt är lugnt.
Vi åker som bekant till Silvios föräldrar över jul och dagen innan julafton beger sig hans bror och pappa ut på en liten ärenderunda. Tillbaka kommer de med en… bilbarnstol. Jag skulle inte ens kalla den bättre begagnad för den är riktigt välanvänd. Jävlar vad jag ansträngde mig för att inte börja lipa då för jag kände mig så totalt överkörd och otacksam och allt på en gång.
Hemfärd. Silvios bror monterar stolen i framsätet på vår bil. Jag tycker inte att den sitter bra, men efter en del joxande tycker jag att jag får hyfsad ordning på den. Tänker inte just då i mitt höggravida stressade tillstånd på hur den är fastsatt. Senare slog det mig att den är fastsatt i stången under bilsätet som man använder för att skjuta stolen framåt eller bakåt. Hela jävla sätet rörde alltså på sig, och skulle kunna göra vid en eventuell krock. Helt uppåt väggarna galet alltså.
Efter detta körde vi i princip inget så jag har inte tänkt mer på det. Silvios föräldrar hade stolen i sin bil och där fanns fästen så det fungerade.
När vi skulle hem från Lund hämtade som bekant Nina oss, hon hade lånat sin pappas bil. På grund av airbag monterade vi i baksätet. Inte heller i en sprillans ny bil fanns färsten för en sån gammal bilstol. Här börjar jag surna ihop lite till.
Idag kom droppen som gjorde att jag blev riktigt jävla less. Hemsjukvården hade dåligt med tider idag så vi skulle åka till sjukhuset. Eftersom lite andra ärenden stod på agendan skulle hela familjen med. Det slutade med att bara jag och Victor åkte. Det finns absolut ingenstans, på någon plats i bilen det går att fästa en sådan stol.

Så om vår ekonomi inte redan var sjukt ansträngd behöver vi nu hosta upp ungefär 2000-2500 kronor lite snabbt för att köpa en NY stol som fungerar i vår och andra bilar.

Snart slänger jag den där Infantrinin åt helvete. Usch vad den sabbar Victors mage. Han började gallskrika igår när jag gick och la mig och höll på till 3-tiden när han och Silvio gick och la sig. Sen blir varenda mål mat en enda lång skriksession. Det har resulterat i att han knappt äter något alls. Så dagens mission är att försöka få vården att förstå att det inte fungerar med den maten. Syftet är ju bra då den innehåller mer kalorier så att han ska gå upp i vikt ordentligt trots att han äter mindre mängder. Det goda syftet är ju långt på villovägar nu då han som sagt skriker så in i h-e mycket så att han sen inte orkar äta.
Inte blir det bättre av att det sliter så enormt på oss vuxna också. Nu är vi mest bara skittrötta och griniga. Inte alls något trevligt.

Det är full fräs all tid som Lovisa är vaken. Hon hittar på så galet mycket hyss så det finns inte tid till att göra annat än kolla vad hon har för sig och förhindra diverse mindre katastrofer. Teleskoparmar har de också de små liven.
I övrigt har dagen var extremt stillsam, om man bortser från tre klädbyten på Victor och allt Lovisas bus.
Och trött blir man, nattsömnen är ju ganska dålig. Även om Silvio tar en del av nätterna blir det mycket störningar. Men Lovisa sover bra nu så det är väl bara att vänta på att Victor hittar nattsömnen och sover gott. Han har så mycket strul med magen så jag känner mig smått uppgiven. Först när han började med nya maten blev han väldigt förstoppad. Förstroppningen släppte till sist, men han hade ändå svårt att bajsa. Nu får han medicin för det, men blir istället väldigt lös och verkar ha ont av det. Han behöver ju inte ta i så förbaskat (vilket han heller itne får), men tycks ändå väldigt besvärad. Det är tråkigt att den lilla vakna tid han har går åt till att vara ledsen och ha ont. Lille stackaren . Imorgon ska vi till sjukhuset ett runda för Hemsjukvården har väldigt fullbokat och hade inte tid förren på kvällen så då blir det smidigare om vi packar ihop oss och åker till sjukhuset istället.
Jag hoppas på att han gått upp fint i vikt nu och att vi kan återuppta diskussionen om att han ska få äta mer vanlig ersättning igen. Vi har ju snart kommit upp i högkostnadsskyddet på Apoteket, men det kan vara skönt med mat som går att få tag på i en venlig affär och som inte är beställningsvara och som vi måste vänta på. Egentligen skulle vi börjat övergången i onsdags, men då hade han inte ökat i vikt tillräckligt utan vi fick istället öka hans matransoner och se om det hjälpte något.
Tack och lov äter han ju ändå ordentligt och man behöver inte truga honom i långa perioder. Väldigt bra, annars skulle all vår energi lägga spå honom och Lovisa skulle bli åsidosatt. Nu funkar det ändå och hon får mycket uppmärksamhet.