Jag och Lovisa har haft det ohyggligt slappt idag. Vaknade, åt lite frukost, lekte lite på varsitt håll, sov, och nu har vi stigit upp och ätit igen. Man kan ha det jobbigare.
Mycket roligare än så blir det nog inte heller idag. Diska upp efter gårdagens middagslagning, tvätta lite grann, fixa kvällsmat. Dammsuga sovrummet och byta lakan. Inget betungande.

Det här är ett alldeles lysande exempel på att vända nåt till sin fördel på ett väldigt krasst sätt. Det var dagens skratt, och dagens sanning. Nu kommer alla ner på min nivå .

HÄR

Ibland gör man saker som man egentligen inte tänkt göra. En sån sak är att bli med laptop igen. Jag köpte en laptop för två år sedan då jag tyckte att det kunde vara lite praktiskt. Mest utrymmesbrist i den lägenheten jag hade då lite tillfälligt. Det dröjde inte särskilt länge innan jag tröttnade. Jag är en sån där som tycker bäst om stationärt trots allt. Min kära laptop, som jag ändå kom att tycka om lite grann skar tyvärr ihop totalt för nåt år sedan. Stendöd. Trist, men sant. Jag har svurit på att aldrig skaffa ett sånt där åbäke igen. Jag vill kunna byta ut delar efterhand som de går sönder eller jag vill ha prestandaförbättringar.
Nu har jag skaffat mig en ny laptop. Say no more. Konsekvens är inte alltid min starka sida. Planen med den är dock att överleva tristessen i Lund. Även om Lovisa och eventuellt Silvio kommer att vara med mig stora delar av tiden så vill jag ha någon slags kontakt med omvärlden. Så nu har jag blivit med laptop igen, inget hightech utan en enkel surfdator, men jag behöver inte mer än så för det ändamålet.

Nu har jag och Lovisa sovit en sväng till, ätit frukost en sväng till och dagen kan börja på riktigt. Jag ska göra en riktigt stor laddning med köttfärssås till oss. Tänkte även prova att göra en separat till Lovisa. Lite snällare kryddning, lite mer grönsaker, lite mer sönderkokt.
För att det ens ska vara genomförbart måste jag dock städa köket (Silvio, det skulle du gjort..). Jag kommer inte skrämma er med några före- och efterbilder på köket. Tänk er bara hur vidrigt ett kök kan se ut och håll er fast i den tanken. Det finns anledningar till att jag ätit färdigmat…

Detta är ett inlägg jag funderat ett bra tag på att skriva, men jag har inte vetat hur jag ska formulera det. Det är förmodligen något jag inte vet nu heller, men jag tänker ge det ett försök. Jag fick en liten extra boost till att skriva detta igår när vi var i kyrkan (!). Predikan tog upp ämnet, men skillnaden är att jag inte tackar någon gud för mina dagar och min positiva attityd utan jag tänker enbart tacka mig själv för jag har jobbat hårt som tusan för att komma dit jag är idag.
Jag har nog alltid levt med någon slags grundfilosofi att det mesta löser sig, och på något vis har det faktiskt också gjort det. Det är inte alltid saker ha löst sig på ett sådan sätt som jag önskat utan ibland har vägen blivit lite krokig till målet.
Att jag dessutom skriver ett inlägg om att vara positiv och tänka positivt förvånar nog de flesta läsare av denna blogg då jag är allmänt känd för min bittehet. Men den är den bitterhet som gör att jag kan se klart när det väl gäller, det är den som gör att jag inte låter mig nedslås av motgångar. Jag bygger inga luftslott och förväntningar utan försöker se realistiskt på verkligheten och den är ta mig tusan rätt krass.
Det predikanten igår tog upp var att han lyssnat på något radioprogram och det hade ringt in en mamma som berättade att hennes 13åriga son hade en hjärntumör, läget var kritiskt osv. Poängen var dock att istället för att gräva ner sig i sorgen var hon tacksam för varje dag de fick tillsammans och den glädjen hon känner då när hon egentligen råkat ut för en av de värsta saker man kan råka ut för som förälder.

Jag tänkte mycket på detta när vi fick beskedet om barnet vi nu väntar. Hur jag skulle förhålla m ig. Första beskedet vi fick var nämligen att det var ett hjärtfel, mer visste vi inte. Helgen var fruktansvärd då ovissheten var så pass stor. Då sätter jag för mig själv upp en skala där det bästa är att felet rättar till sig själv och vi behöver inte ens bry oss mer, det värsta som skulle kunna hända var att få beskedet att bebisen inte kommer att klara sig så det vettigaste vore att avbryta graviditeten. Med detta i bakhuvudet åkte vi till Lund. Beskedet där är väl knappast okänt för något vid det här laget. Och utifrån det så så tycker jag ändå att vi har fått ett positivt besked. Ja, det kommer bli asjobbigt med hela vårdkarusellen, ja det är hemskt att vår stackars lilla bebis ska behöva gå igenom jobbiga operationer osv. Men ändå, oddsen ser bra ut. Bebeisen kommer att få ett något så när normalt liv. Tro fan vi fixar det.

Om ett par månader är vi arbetslösa båda två. Förhoppningarna är ju givetvis att Silvio får tag i ett nytt jobb relativt omgående. Men vi fixar det ändå, på något vis. Även om det är en stor motgång öpnnas nya möjligheter upp. Vi kan flytta närmare lämpligt vårdställe. Vi kan på så vis leva vårt liv lite mer normalt, med möjlighet att bo hemma, komma hem, inet vara all vår tid på sjukhus. Vi får se var vi hamnar, men jag ser det inte som totalt nattsvart, just eftersom det inte är totalt nattsvart.

Så sammanfattningsvis, om någon orkat läsa så här långt, så kommer klyschan.. Inget ont som inte har något gott med sig. Det finns möjligheter och ljuspunkter i allt, det handlar nog mycket om att lära sig se dem, de passerar nämligen förbi väldigt snabbt och det negativa har en tendens att ta överhanden.

Inatt, de stunder jag faktiskt sov hade jag helt galna drömmar. Jag kommer inte ihåg mer än fragment, men de var tillräckligt galna för att få mig att inse att jag borde skaffa lite andra intressen i livet.
Det första jag minns är attjag umgås med en del från min gymnasieklass, inget konstigt i det då det är ett trevligt gäng. Vi bestämmer oss för att gå in i en jättestor kios och köpa lösgodis. Därinne sitter Blondinbella och fikar. Jag tyckte det var skitkul att se henne på riktigt och funderade på hur jag skulle blogga om det. Dock verkade hon väldigt ensam och tillbakadragen, konstigt då det inte alls är så hon tycks vara på riktigt. Nåväl, vi köpte godis och då började ägaren till kiosken dela ut kartonger med öl till alla. Vad gör man bäst med en låda öl? Dricker upp ölen såklart, så det blev spontanfest på Uppsalas gator.
I någon annan del av drömmen skulle jag köpa ögonskugga på H&M, med i förpackningen fanns ett portabelt bredband från Telia, snordyrt och med massa bindingstid som jag var tvungen att acceptera. Snacka grov ångest för någon som jobbar med att ta emot uppsägningar av abonnemang, samt ånger av dem.

Så, jag kanske ska slita mig från bloggvärlden. Eller varför då? Jag har det ganska trevligt här där jag kan framställa mit liv på vilket sätt jag vill. Jag kan själv välja vad jag vill berätta, förmedla, uppröras över och vad jag inte alls vill visa.

Med de ofantliga visdomsorden ska jag lägga mig. Boken heter förrsten A kiss before the Apocalypse. (Fick ordning på titeln där.)

Efter mycket om och men kom vi slutligen iväg igår, det som tog längst tid i planeringen var att få Silvio vaken . Körningen gick bra, det är ju inte överdrivet mycket trafik en lördagkväll. Vi två tillfällen blev vi dock lite osäkra på vägen och ringde Roberto för att hitta rätt. Det gick sissådär, vi har tydligen väldigt olika sätt att hitta rätt på. Jag och Silvio vill veta vad det ska stå på skylten vi ska svänga vid, Roberto babblar på om gula hus, kossor och fan vet vad . Jag upplyste honom vänligen om att jag tyvärr inte ser några gula hus i beckmörkret förrens det är för sent i bästa fall. Nu tror jag dock att jag har lyckats memorera de två tveksamma skyltarna till nästa gång. Roberto i sin tur funderade på att köpa mig extraljus i julklapp så jag kunde urskilja husfärger.
Väl framme fick vi lasagne, riktigt gott. Jag fick tyvärr lite för mycket allergi av hunden, det killade rejält i halsen, men gick som tur var över när jag la mig och slapp den värsta anstormningen av hundhår. Sov gott bortsett från en snarkande Silvio. I normala fall puffar (sparkar och slår) jag honom i sömnen om han snarkar, nu vaknade jag ordentligt och fick säga till honom. Resultatet av det är att jag är galet trött idag.

Upp tidigt och äta snabb frukost, sen på med "finkläderna" och packa in oss i bilen. Vi styrde kosan mot Falköping där konfirmationen skulle hållas. Kyrkan var fullpackad och Lovisa var på gång. När predikanten var tyst, under enskild bön, nattavrd och liknande tyckte hon att tystnaden var lite trist så hon pratade på som aldrig förr då.
In i bilen igen för att åka till samlingslokalen och frossa i smörgåstårta och fikabröd. Lite småprat med folket som var där, fick även tillfälle att träffa SIlvios andra syster .
Efter fikaracet var vi en liten tur hos Tella för att kolla upp lite med bredbandet. En väldigt, väldigt trött Lovisa somnade gott i sin fasters famn. Sömntutan sov sen hela vägen hem.

Lånade även del 2 o 3 som kommer efter Twilight, ska läsa dem strax. Just nu läser jag en bok som heter Kiss before Apocalyopse som verkar väldigt lovande. Jag fastnade snabbt i den. Baksidetexten lät nästan som om den skulle kunna vara beskrivningen till filmen Dogma. Ska bli spännande att se hur boken utvecklar sig.

Vi är ännu inte iväg. Det ska packas klart och Silvio ska duscha. Han mår inte så värst bra idag så han sov en sväng nu och det gjorde oss lite försenade. Men snart så. Ser inte alls fram emot en massa bilkörning nu.

Men inte än på ett tag. Vi åker ganska sent så vår lilla huligankatt inte behöver vara ensam hemma allt för länge. Men det är lite att styra med, köpa låsbart tanklock, tanka, packa – vilket inbegriper hitta något jag får på mig. Hitta något Lovisa får på sig. Komma ihåg att packa allt, det brukar sluta halvvägs någonstans. Mitt i allt detta kaos tänkte jag gå och lägga mig en stund nu, måste vila lite.

Lovisa taktikvilade ikväll så det blir lite sent för henne. Nu på kvällskvisten fick hon ett ordentlig busryck och jag funderade på vad det är för tillsatser i vällingen egentligen.