…då tuffar vårt liv på precis som vanligt.

Någon cykel har jag naturligtvis inte lagat, så mycket fritid har jag inte haft. Sist tog det ju mig en hel dag och jag fick uppfinna nya svordomar då de traditionella inte riktigt räckte till.

Efter rasten på jobbet tyckte mitt bäcken att det var en bra idé att få en liten låsning eller så. Jag kunde helt plötsligt inte röra höger ben utan att det gjorde förbannat ont. Det gick bra att jobba ändå. Sen hade jag en snäll jobbarkompis som skjutsade mig nästan ända hem så jag behövde inte gå så långt. Efter en hel del vila hemma tog bäckenet sitt förnuft till fånga igen. Nu funkar allt som det ska och jag ska sova så att jag orkar ha en lika givande morgondag.

För idag när jag kom hem från jobbet hade Victor redan lagt sig. Det är ju i regel han som är trassligast och sista tiden har han fått med sig Lovisa på cirkusen. Nåja, han sov och det var mest Lovisa som trasslade, men det är ju snart fullmåne och då strular hon alltid. Annars är hon ju den som varit lättast att lägga och som i regel somnat i vettig tid och sådär.

Nåja. Imorgon tenta och sen hämta barnen. Inget jobb utan det ska bli skönt att ha lite kvällshäng med barnen. Jag har även förmiddagshäng med dem på fredag så det blir en bra dos.

Jag har ju inte direkt problem med att somna om man uttrycker sig milt. Däremot blir det sömn alldeles för sent i förhållande till när jag behöver gå upp. Och det beror på att mina barn tycker att det är fullkomligt överskattat att lägga sig på kvällarna. Victor har ju alltid varit tjorvig med sömnen, men nu är det banne mig så jag sliter mitt hår. Jag har provat med allt utom gummiklubba på dem och de envisas med att vara vakna. Trötta är de och det är sen ett himla kämpande för att få upp dem på morgonen för att de är så trötta då. Jag läser sagor, jag ligger i deras sängar, de får kika på någon trevlig film för att varva ner, men inget, INGET hjälper. De kan med lite god vilja vara stilla när jag läser sen börjar hoppandet. Lägger jag mig i sängen dröjer det inte många sekunder innan det ska smitas iväg, klättras, babbla, hoppa, leta efter saker. Film.. ja, men nä.

Mina dagar börjar oftast med att jag går upp 7:30 (Nu ljög jag. Jag är så himla trött så jag snoozar till 8). Då äter jag frukost och börjar väcka barnen. Försöker väcka dem  några gånger till under tiden jag äter frukost. Tvingar upp dem och har jag riktigt mycket tur stannar de uppe. Sen börjar tjatet med att de där två zombiesarna ska komma ihåg att äta, inte bara försöka somna om. Sen blir det kläder, hårfix, tandborstning, ytterkläder och ut.
Klockan 9 ska vi vara på dagis. Det är vi aldrig.

Typ 10 är jag hemma igen och då är jag slut efter morgonen så det tar mig minst en timme att komma igång med något alls och då börjar klockan bli så mycket att det kurrar i magen.

Kurrandet ignoreras och sedan blir det mat av något slag innan det blir mer pluggande. Eller så somnar jag ifrån allt för att jag är så himla trött.

15:30 drar jag hemifrån eftersom jag börjar jobba 16. Slutar 20 och är hemma en stund efter.

Då börjar det stora kvällstjatet. Idag gick det nästan bra för Victor lovade att stanna i sitt rum efter att jag läst saga och nattat honom. Sen dundrade Lovisa in för att leta upp en penna.

När de väl sover kan jag börja varva ner, jag vill ju också hinna saker som ett lättare kvällsmål, handla om något behövs till morgondagen. Inte alltför sällan har jag någon skolsak jag MÅSTE ta itu med. Det ska fixas scheman, fika till alla jäkla dagisutflykter, extrakläder. Ja kläder sådär i största allmänhet. Och så vill jag ju gärna få någon stund för mig själv, kunna se något avsnitt av någon serie eller så och bara koppla bort vardagen.

Nu är klockan ganska nära midnatt och det finns hopp om att barnen mer eller mindre sover. Jag håller på att klappa ihop av trötthet och har bara behövt få allt ur mig för jag vet inte hur sjutton jag ska orka en kväll till. Med heltidsstudier och snudd på halvtidsjobb så finns ingen ork. Tur att det bara är några månader kvar.