Nästan som kinderägg. Nu kommer jag att ägna ett inlägg åt två böcker.
Baksidetext: Hora eller frälsare? Vad, och vem, är Benjamin, han som tatuerar in blommor på överkroppen – en blomma för var och en som han älskat och kanske räddat till ett bättre liv?
I sina föräldrars ögon är han en mördare, en förrådare.
I kundernas ögon är han en skicklig eskort som flera av dem förälskar sig i och finner tröst hos: Mikael, affärsmannen som inte vill ha beröring, bara sömn. Cornelia, som plågas av bulimi och vill bli en blomma på Benjamins hud. Erika, den högpresterande karriärkvinnan som älskar sin sambo men inte orkar med hans barn. Och så Katja, den rullstolsbundna tatuererskan som dyrkar Benjamins hud, drömmer om luft under vingarna och ett barn att bära i famen.
Jag tycker: Det går inte att ogilla Johanna Nilsson på något vis. Jag försöker hitta något som kan vara fel, men det finns inga. Jag älskar hennes personer i böckerna, djupet på dem och att de allt som oftast är lite udda och på något sätt inte följer normen. Det enda jag kan anmärka på, vilket oftast inträffar är att slutet är väldigt öppet. Jag vill ha mer och mer och mer. Tack än en gång. Och sluta aldrig skriva, för guds skull!
Det behövs knappast någon närmare presentation av författare eller handling. Den som på något vis lyckats missa Sagan om ringen har förmodligen bott under en sten senaste decenniet. Nu var det verkligen ett tag sen jag läste böckerna och kände att det var dags för en omläsning så jag började med den första. Filmen har setts både en och flera gånger sen sist.
Tyvärr.
Den är inte på något vis jämförbar med boken. Boken är så mycket mer. Det händer så mycket mer. Och boken har Tom Bombadill.
Läs för bövelen.
