Bara skrik och elände från Victor. Det är enormt jobbigt. Det är ju liksom inget som fattas honom. Han får mat, ren blöja, rapa, bajsa, napp, ligga i famnen, sjalen osv osv.
Men ändå är det inte bra. Han tar i så han inte andas och när han väl andas igen så skiker han så halva stan vaknar. Så har vi haft det nu. I två månader.
Men det är ju inget fel på honom. Säger de som säger sig veta.
Vi andra kan ju bara konstatera att nåt inte är bra alls. Och då allt är bra med honom finns det bara magen kvar som spökar.
Men Victors läkare påstår att det inte kan vara något fel på den heller. När vi lite försynt frågade om han kunde vara känslig mot laktos fick vi bara ett väldigt snabbt svar att bebisar inte är det. Punkt. Så den tanken kunde vi lägga ner fortare än fortast.
Konstigt då att man ibland läser om barn som ammas, där mamman rekommenderas att plocka bort allt laktos ur sin kost för att bebisen kan vara känslig.
Men nä, så är det inte i verkligheten. Säger Victors doktor. Och babblar om gener.
Ibland vill man bara slå på käften.
Idag är en sån dag.
Imorgon också.
Tror jag.
(Nu ska jag sova.) (Försöka.)
