Eller historien om ingen och någon i ny tappning.

Jo, den där hinderbanan jag pratade om. Är det så att man behöver öva upp lite slalomskills, tresteg eller kanske längdhopp så är den toppen. Faktiskt. Har man andra intressen så kanske det inte riktigt fyller sitt syfte. Det stora problemet i det hela är väl mest att ingen gör jobbet. Det första steget i hinderbanan är att öppna dörren, den kunde ibland förhindras av den allt yvigare samlingen returpapper som lagts bakom dörren i väntan på att någon ska orka ta med det ut till sophuset. Kommer man så långt att man har lyckats öppna dörren får man tåtrippa mellan 15 (okej kanske 7) par skor som ligger strösslade över hela golvet. Ingen var sugen på att ställa dem på skohyllan. Har man lyckats passera skoströsslet helskinnat och utan bruten lårbenshals väntade en litet alptopp med overaller. Ingen tyckte ju att de skulle hänga på de snyggt monterade krokarna. Och som lite extra glasyr på kakan stod den en gunghäst under hatthyllan, anledning okänd.

Men nu kan det bli lördag!

Idag kom vi iväg dit efter en liten sovmorgon. Silvio fick i sista sekunden springa iväg på annat, men han kom tillbaka sista minuterna. Victor hade fullt upp med lite av det mesta och ville att jag skulle ta kort hela tiden så han kunde kolla sen.

Jag tror att det väldigt orangea golvet reflekterar lite knasigt.

Nu väntar lite matlagning och städning, för imorgon får vi besök och det vore ju praktiskt om de kom in i lägenheten och inte fastnar i hinderbanan vi byggt i hallen.

Kvällen blev lugn till sist, men det dröjde bra länge innan barnen kom på att de faktiskt var trötta även om jag sagt det till dem en längre stund. Och det där med “utspillda” saker på köksgolvet, skulle det dokumenteras varje gång det händer skulle den här bloggen få byta namn till något i stil med “Saker på mitt köksgolv”. Det finns liksom inget som hjälper, vi har tejpat igen kylsåpet med gaffatejp, ställt möbel framför. För att förhindra att saker hälls ut såsom mjöl, müsli, välling, kaffefilter så står alla stolarna uppstaplade. Alltså, de (okej, oftast Victor) är sjukt snabba och effektiva och det tycks inte hjälpa vad man än gör, det händer ändå. Ibland måste man göra annat, det går inte att alltid vara exakt där barnen är för då skulle inget alls bli gjort här hemma i övrigt och jag skulle med största sannolikhet kissa på mig också. Helst av allt skulle jag vilja ha en dörr in till köket, men det finns inte efter renoveringen. Alternativ två är en grind, men hur sjutton sätter man fast den och hur snart har det funderat ut hur den ska forceras?

Nu -sova!

Under några få sekunder hörde jag inte barnen, Lovisa hittade jag i garderoben letandes efter sin bebis. Victor kom som en skottspole från köket. Skönt att laktosfri mjölk är så extra billigt…

Man kan ju också fråga sig om han tänkte bre en macka när han ändå var i farten?

Då är det lika bra att vara ordentlig “pappa” och bädda ner dockan ordentligt och gosa lite med den så att den kan somna.