Jamen så känns det idag. Herregud så kaosigt vi har det. Det slår liksom aldrig fel att min trötthet, orkeslöshet och huvudvärk sammanfaller med aspigga, lite väl påhittiga barn.

Allt var ganska normalt så länge Silvio var hemma, men sen började han jobba klockan 14 och har precis slutat och är på väg hem. Sen dess har nog det mesta ganska enkelt kunnat beskrivas med kaos. Jag orkar inte ens tänka på hur det ser ut här hemma, de små trollen har verkligen vänt om på precis allting. Hur orkar de? Och varför blir de inte trötta av utelek?

Nåja, några veckor till sen blir det lite normalt igen med dagis på dagarna och sådär. Jag måste ju hinna plugga lite i augusti och det går ju varken före eller efter jobbet om barnen är hemma så de får vara lite dagtid på dagis också så att jag hinner och orkar. Å andra sidan slutar nästan all deras dagisvistelse med att jag somnar. När det äntligen är lugnt liksom. Hemskt, men sant. Inte konstigt det går så dåligt i skolan om jag bara sover .

Jag har jobbat veckans sista pass, nu är jag ledig i fem dagar. Sjukt skönt, kommer jag att tycka i ungefär åtta timmar från nu . Nä, men ska bli liet gött att komma ikapp med det oändliga tvättberget, det är visserligen väldigt litet vilket nog mestadels beror på att ingen lägger in sin tvätt i badrummet.

Idag kände jag lite att jag ändå lyckats med min skrämselattack på fjortisarna. Silvio var ute en sväng med Casper när de kom körande. De körde väldigt långsamt och den ena sa till den andra “Var det den hunden?”. High five på det. Så mogen är jag idag.

Ibland blir det så för när jag skulle skriva för kvällen så låg mitt webhotell nere. Det blev en sväng med Casper först istället. Det är skillnad på att gå ut nu på nattpromenad mot i vintras. Då, i vintras, var det vi och kanske någon annan som också huttrade och gick nattrundan. Nu är det istället jättemycket folk ute, mest ungdomar som hänger i parken, och mina favoriter moppekillarna såklart.

Idag lyckades vi med något smått sensationellt, vi var i tid till dagis. Hur ofta händer det liksom? Men det gjorde ju inte att jag var i god tid till jobbet utan i vanlig ordning kom jag med andan i halsen precis på klockslaget, där var allt i sin ordning alltså . Jag måste sluta vara så himla mycket tidsoptimist och lära mig att allt tar fyra gånger så lång tid som jag tror.

Kvällen har ägnats åt en massa tråkiga konflikter med lilleman, han har varit alldeles avig, bestämd och oresonlig. I hans ögon var jag förmodligen exakt samma sak så våra olika viljor krockade verkligen.

Imorgon är det sista jobbdagen för veckan och jag kommer sedan att vara ledig i fem dagar, så nära semester jag kommer att vara den här sommaren. Det kommer att firas med absolut ingenting.

Det är mycket bråk mellan Lovisa och Victor, men förmodligen mer kärlek och de är ett högpresterande busteam som ger sin mamma och pappa fullt upp.

Eftersom de är så nära i ålder gick det nog ganska snabbt, men det blev de två på riktigt när Victor kom igång efter sin tredje operation och kunde börja röra sig, inte bara ligga på golvet och sprattla. Jösses vad det kröp efter varandra i hallen i ersättningslägenheten, Lovisa gick ner på Victors nivå och kröp med honom.

De månar väldigt mycket om varandra och är varandras stora trygghet, på dagis har de detta året gått på avdelningar brevid varandra och det är en del spring mellan avdelningarna då de inte vill vara utan varandra. Efter sommaren kommer de att dela på sig igen.

Det är ibland svårt att inte se dem som jämngamla då de är ganska lika i utvecklingen och kompletterar varandra. Lovisa är bättre på det fysiska och Victor har bättre koll på språket. Lovisa kan och vågar klättra i klätterställningarna och kan numera gunga själv, Victor behöver pepp och i massor för att våga. Vågar han bara en gång brukar det gå bra sedan. Lovisa kan skriva sitt namn och intresserar sig för att skriva i övrigt, Victor kan namnet på alla bokstäver och älskar att räkna. Lovisa kan rita i timmar, Victor bygger.

Fina, älskade barn. Jag är så lycklig att just de är mina barn och så glad att de har varandra och att de har en så fin relation.
Ibland kanske jag klagar här i bloggen och kanske rentav framstår som otacksam, men här är liksom mitt lilla ventilationshål. Det positiva överväger det negativa och jobbiga alla gånger och 1000 gånger om.

Idag har det inte hänt mycket alls och det är ju himla skönt det också. Laddar om för ny vecka även om jag bara ska jobba tre dagar. Helt klart nackdelen med att inte ha ett “riktigt” jobb, man har ingen semester. Ledig kan jag ju vara hur mycket jag vill, men det ger ju liksom inga pengar och det är ju haken i det hela. Semester i ordets rätta bemärkelse har jag lyckats ha en gång i mitt liv, då sov jag i fyra veckor och var i Stockholm en helg.

Jag tror ju inte att jag lyckats få ihop någon vidare semester nästa sommar heller, men sen hoppas jag verkligen att jag har ett ganska normalt liv med vanligt jobb, semester och sådär. Det ser jag fram emot.

Jag hade superknäppa drömmar inatt. Jag skulle undervisa en gymnasieklass i historia. Men jag som är ursämst på historia fattade inte hur jag skulle fixa det. Sen slog det mig att vi hade lite klädhistoria när jag gick på folkhögskola så jag skulle börja med det och köra något tema i några veckor medan jag läste in mig på vanlig historia, typ krig, gamsla kungar och sånt där som jag inte har en susning om.

Hur det gick? Det vet i tusan för mina barn väckte mig .

Natten innan dess drömde jag att Silvio dumpade mig för att han skulle visst bli ihop med sin chef istället.
Det var jag tvungen att berätta för Silvio som skrattade halvt ihjäl sig, det är liksom ganska så otänkbart nämligen .