Idag har Victor fått flytta ner på avdelningen. Det är en milstolpe. Så jag och Silvio körde sten/sax/påse om vem som skulle ta första natten på sjukhuset. Jag "vann" 
så nu är det bara jag och Lovisa här.
Vi har ännu inte fått någon plan för hur det kommer att se ut närmsta tiden, men han mår ju förhållandevis bra. Han har inte behövt någon extra syrgas sen operationen utan har väldigt fina värden. Det känns positivt.
Mindre positivt är att han förmodligen ska undersökas av en barnneurolog för att se hur pass omfattande skador han fått. Det känns som ännu ett bottenlöst hål att falla ner i. Hur många finns det egentligen? Och framförallt, hur djupa är de?
Han börjar visserligen kika lite mer på saker, men oftast ligger han bara och stirrar tomt rakt ut i luften. Det är fruktansvärt att se. Jag hoppas att det bara beror på allt han varit med om och medicineringen. Annars är det mest crap, shit, fuck.
Maten fungerar väl sissådär också. Han får ingen ordning på hur han ska äta den själv utan det är bara sond som fungerar. Hans tidigare medicinering slog visserligen ut tungan lite, men nu har han ju bytt medicin. Kanske tar lite längre tid.
Usch.. det är lite för mycket nu alltså. Allt var ju så oväntat och hastigt. Inga förberedelser. Det är verkligen en helt annan sak med en planerad operation under friska förhållanden. Nu är det bara kaos. Och alla tanka.. om man gjort si, om man gjort så, om man gjort tillräckligt..
Jag är jätteglad för alla ni vänner som på ett eller annat sätt visar er omtanke. Det betyder oerhört mycket för oss alla.
