På kvällskvisten fick Victor ett riktigt utbrott. Han hade spanat in ett paket korv i kylen som Silvio precis tagit ur frysen för att det skulle få tina tills imorgon.
Som den förstående moder jag är kunde jag inte låta bli att ta kort på honom för han var så söt i all sin ilska. Min annars ständige linslus ville inte alls vara med om att vara fotomodell, han tänkte väl på att ha inte var helt till sin fördel på bilden.

Tänkte att det kan vara bra att fylla på förråden med lite fika inför nästa helg. Just nu står en laddning muffins i ugnen. Senare väntar bullbak. För att toppa dagen ska vi äta paj till middag.

Massa gott blir det alltså

Ibland blir något som är seriöst menat humor på högsta nivå.

Vi gick genom Bokhultet, till Sundet där vi pausade med lite fika och andspaning. På vägen till Sundet hittade vi en hel del björnbär till Victors stora förtjusning.

Ja, inte har jag skrapat fram någon storvinst på Triss, har hört att man behöver en lott för att det ska vara möjligt.
Men. Efter månader av kvällspigga barn hände något alldeles underligt igår.
Strax efter 19 kom Lovisa och sa att hon skulle sova så hon ville ha lite nam-nam (välling). Oftast drar hon till med att hon ska lägga sig för hon vill bara åt vällingen, men ta mig tusan. Hon somnade!
Vid 21 var Victor riktigt tröttgnällig (ja, 21 är tidigt för att vara honom) och kröp ner hos Lovisa och somnade.
Victor vill alltid ligga hos Lovisa nu, så nära han bara kan gosar han ner sig. Så sött… tills de väcker varandra .

Och dagens lilla lyckorus presenterades av pappa som spronsrar oss med lite betalningsmedel så att vi kommer iväg till Öland. Det gjorde verkligen min dag och arbetsdagen kändes inte det minsta motig trots att jag var ute och sopade skräp i rejäl blåst.

Silvio berättade att Lovisa sa “Jag älskar inte mamma längre, hon bara jobbar hela tiden”.

Jepp.. skoj.. så är det. Emmm.. man måste ju ha någonstans att bo och något att äta. Logik som inte riktigt biter på en 3-åring.

Idag kom droppen som fick bägaren att rinna över. Eller spiken i kistan. Eller vad för annat slitet uttryck man vill nyttja.

Nästa helg skulle vi göra något vi sett fram emot länge. Något som skulle vara det enda roliga vi gör den här sommaren. Något som verkligen skulle vara bra för oss alla.

Nu blir det inte så.

Min lön är ju inte gigantisk utan har räckt till det nödvändigaste. Silvio har kunnat plocka ut lite lägstadagar på föräldrapeeningen för att kunna fylla ut. Han har inte fått utbetalning på två månader. Under lika lång tid har han ägnat en ganska försvarlig summa timmar åt att ringa till försäkringskassan och även besöka dem. Igår kom beskedet att pengarna kommer på måndag. Toppen! För det behövdes för att vi skulle kunna åka till Öland.
Idag ringde handläggaren och sa att jag måste skriva över dagarna på Silvio. Inte en enda gång under de här två månaderna och timmarna i telefon har någon kunnat kläcka ur sig att Silvio inte hade några dagar utan att de måste föras över. Och tyvärr framgår det inte heller av hemsidan utan där står bara hur många dagar som finns kvar per barn, inte vilken förälder de är fördelade på.

Så, vi får se de 1000 kronorna vi betalat för resan som bortkastade och vara hemma istället.

Kul?! Nej…

Har även sen ännu längre tid tillbaka försökt få ett läkarintyg från Lund så att vi kan få ut försäkringpengar. Det rör sig om ungefär 6000 kronor, vilket är en enorm summa från oss. Har påmint massvis med gånger och får svar att det ska genast ordnas…

Så om jag igår uttryckte att jag tycket att den här sommaren var skit så är den numera en enda stinkande, geggig dynghög..

Och för första gången är de inte bra. Jag brukar längta efter hösten. Jag mår så dåligt i värmen och är trött på allt, men den här sommaren har verkligen varit helt avig. Bara jobb (vilket är värt allt med tanke på pengar), bara en dag på stranden, kvavt och eländigt, bara yttepyttebrun på armarna. Nästa sommar vill jag verkligen kunna ha semester på riktigt. Att bara vara hemma och göra vad som faller mig in (eller ja, resten av familjen).

När jag cyklade hem från jobbet idag kom den en stört/hagelskur utan dess like. Jag var helt genomblöt och kall när jag kom hem och det bara rann vatten om mig. Usch, det var inget vidare skönt. Vädret får skärpa till sig lite, eller iaf ägna sig åt uppehåll för på måndag ska jag börja jobba ute på nya lagret och dit är det ju lååångt att cykla. Detta är sista veckan det egentligen finns något att göra på gamla lagret sen ska det tömmas. Jag och några till får förflyttas. Det blir gamla jobbtiderna igen med tvåskift. Jag har en förhoppning om att det kan leda till fortsatt jobb (vill inte hoppas för mycket då det är så jobbigt att bli besviken).

Och för övrigt längtar jag efter det här:
 

(Längtar inte efter bebis, men formatet var behändigt, särskilt sovande)

Igår var det en ytterst ospännande dag, jag tillbringade den hemma då min mage hade tappat all förmåga till samarbete. Tröttsamt!

Idag var jag dock tillbaka på jobbet. Och barnen var på dagis. Lovisa fick byta avdelning idag så nu har hon lämnat småbarnsavdelningarna. Victor var glad att hans bästis var tillbaka på dagis igen.

För övrigt är det extremt tröttsamt att barnen aldrig somnar innan 22 på kvällarna. Helt hopplöst. Inte konstigt att jag är så trött, somnar runt midnatt varje kväll och går upp 5:30 på morgonen. Hysat utmattande.

Ja, det är ju det jippot nu i helgen så idag tog vi en sväng på stan och trängdes med alla andra som tyckte det var skoj att trängas. Är det bara jag, men om man går bland en massa folk och träffar på någon man känner och vill prata lite, går man inte åt sidan då så andra kan komma fram?

Barnen åkte en karusell, Lovisa red och klappade kaniner. Vi fikade och lekte lite i Linnéparken. Victor fick en ballong, Lovisa blev blyg och ville inte ha någon. Sen tjatade hon inte om annat. Vi köpte lite godis. Hemma somnade vi.