Sicken tråkig rubrik, idag igen. Jag menar kom igen, hur roliga är mina veckor? Jag jobbar, sover och äter. Idag var jag visserligen på sjukhuset på morgonen, bara för att jag faktiskt var där i god tid gick det snabbt och smidigt och vi hade lite tid att slå ihjäl innan det var dags för dagis. Ny provtagning på måndag igen.
Annars är väl veckans stora skräll på fredag då jag fyller år. Ingen som kommer gå till hisorien som någon rolig dag, kanske bara för Silvio som är extremt skadeglad.

Det går fort med helg, inte allt för många timmar kvar tills det är dags att åka till jobbet igen. Silvio har blivit sjuk, kanske inte så konstigt eftersom barnen, i synnerhet Victor, är ganksa så förkylda.
Igår åkte jag och Lovisa till Citygross för att bunka upp med lite blöjor och välling. Det var galet mycket folk där igen, man får köa för att få en parkeringsplats. Förr har jag ju alltid åkt och handlat på en vardag och då är det ju lite lugnare, men nu hinns det inte riktigt.
För att göra något roligt idag så satte vi upp granen. Behöver jag ens säga hur många gånger barnen har varit där och försökt plocka bort kulorna? Det blir ett evigt passande till det är dags att ta ner den igen.

För Victor går det bra, vi har påbörjat processen med att sätta ut mediciner och började med Kaptoprilen. Den har han för att sänka pulsen. Vi har nu tagit bort en av de tre doserna han har per dag. Det ska trappas ner ytterligare och sen görs ultraljud och utvärdering. Om det se bra ut är det sen dags att trappa ner på Impugan som är vätskedrivande.
Blodförtunnande kommer han aldrig att bli av med, det ska han alltid ha, men på sikt ska han byta tillbaka till Trombyl istället för Waran som han har nu. Det är pga att han äter Waran vi måste ta så många prover på honom hela tiden då han ska hålla sig inom vissa värden för hur långsamt blodet koagulerar och det ändras på eget bevåg om han får en infektion eller så. Mycket krångel, men det får det ju vara värt.

I min handväska ligger det nog mest en samling kvitton och nyckeln till tanklocket. Fördelen med vinter är att man inte behöver handväska utan kan lägga allt i jackfickorna. Så jag får väl förmoda att jackfickorna är min handväska. Det jag har med mig är telefon, nycklar, kortetui och astmamedicin. Mer behöver jag inte för att klara livet för tillfället.

Ja, det blir ju lite svårt att skriva om mina syskon då jag bara har ett, men han kanske har en släng av multipel personlighet så då går det bra .

Min bror alltså. Jocke bus. Det var så han kallades när han var liten. Han är tre år yngre än mig. I fyra år levde vi ihop sen separerade våra föräldrar så Joakim flyttade med mamma och jag stannade kvar hos pappa. På så sätt kanske vi har missat en hel del av det där med att vara syskon. Vi sågs nästan varje helg så jag ofta cyklade dit för att jag ville leka med Joakim, men det är ändå skillnad när man inte delar vardagen, det är skillnad att ha två helt olika liv med två helt olika familjer. När jag var 16 flyttade jag till mamma så då var vi i samma familj igen, men alla åren vi varit isär gjorde väl sitt till.
Jag och min bror då. När vi var yngre var vi väldigt nära och kunde prata om allt, å andra sidan slogs vi som vettvillingar också. Idag har vi inte ett så värst nära förhållande utan det blir mest prat om allmäna saker. Vi är så otroligt olika, men ändå så lika. Humöret är detsamma, tack och lov har det blivit till det bättre på äldre dar, stubinen ryker inte lika snabbt.
Joakim är en tvättäkta datornörd. Sen han köpte sin första dator har han varit totalt fast. Mycket av hans liv pågår genom datorn där han kan hänga med sina vänner. För övrigt bor han kvar hemma i hålan, men i egen lägenhet, jobbar och sliter.. och sitter vid datorn .

Sen är ju brorsan väldigt bra när man behöver nya datordelar för det han tycker är gammal skit är riktigt bra grejer till mig .

Igen.

I morse skulle jag med Victor till sjukhuset för att ta ett prov. Jag lyckades inte hålla mig vaken innan det var dags att gå så jag tog en tupplur på soffan, som tur var hade jag ställt klockan innan. Det gick smidigt på sjukhuset, mest för att Victor har lärt sig att trängas. Vi tog en kölapp i vanlig ordning, men när Victor såg sin favoritprovtagare stegade han in med lappen i högsta hugg, som tur var var personalen med på noterna så vi fick gå före.
Väl hemma igen sov jag tills det var dags att hämta busungarna. Kvällen har varit lugn med en massa datorspelande, men nu är det dags att sova tror jag bestämt.

STORT GRATTIS till Sofia som fick sina små tjejer idag

Verkligen tråkig rubrik. Mina klädval är inget roliga numera. Eller mest kanske för att jag är inne i jobbsvängen.
Så dagens roliga klädsel började på morgonen med svarta arbetsbyxor, ni vet sånna där illasittande med en massa fickor på. Det hela var välmatchat med en beige t-shirt och en svart fleecejacka. När jag sedan skulle ut byttes byxorna mot ett par svarta manchesterbyxor. Stilfullt så det förslår, särskilt eftersom byxorna är på tok för stora numera.

Nu har jag betat av alla dagar jag har missat. Jag har inte haft så värst mycket ork den här veckan. Att gå med barnen till dagis har totalkraschat min sömn och jag känner mig mest som en zombie.

Igår var jag på lärandecafé igen, lika givande som alltid även om vi hade lite lättsammare diskussioner igår. Jag fick även en liten present som en liten för tidig födelsedagspresent, otroligt gulligt och jag blev jätteglad för gesten.

Idag hade Victor varit lite hängig på dagis, men ingen feber *peppar peppar*. Nu verkar han ganska pigg och glad så vi får se hur han mår imorgon.

Gårdagen var för övrigt positiv i ett annat avseende, Victor klämde till med 100% syresättning. Bättre än så kan inget bli och jag är strålande glad över det.

Knasig kategori det här. För har ingen fast tro. Jag tror inte pånågot religiöst, jag sätter inte min tro till en gud. Det är nog lättare att säga vad jag inte tror på än vad jag tror på.
Jag tror på min egen styrka och handlingskraft. Jag tror på att alltid resa slå mig upp ur underläge. Jag tror på min egen förmåga. Jag tror inte på att någon/något annan/annat styr mitt liv utan att jag själv är ansvarig för mina handligar och att forma mitt liv till det som får mig att må bäst.
Det är en ständigt pågående resa.

Och så tror jag att Victor har en skyddsängel. (Det kanske rimmar lite illa med det jag nyss skrev, men han är som en katt och någon vill honom väl.)

Ögonblick finns det så många av. Det finns ögonblick fulla av glädje och andra fulla av sorg. Det är ändå de där ögonblicken jag minns och kan plocka fram när behover tränger på.

Ett ögonblick som sitter lite extra djupt, och som i förhållande är ganska färskt kommer från förra sommaren. När allt hände med Victor och han blev väldigt, väldigt dålig. Det jag minns är det där ögonblicket när jag klev in i rummet på akuten. Det var så mycket folk där och mitt i allt låg Victor. Jag visste inte på förhand vad jag hade att vänta när jag klev in där så det blev en chock och mycket blandade känslor. För det första insåg jag hur otroligt kritiskt läget var när jag såg alla aktiviteter och mitt i det fanns ett litet frö av glädje för han levde trots allt.

Här skulle jag vilja skriva om så många för det finns så många fina som är bästa vänner på olika sätt. Måste jag ändå välja så väljer jag Hannah.

Hannah och jag lärde känna varandra när vi var pyttiga, jag har för mig att året var 1984 och det var sommar. Som små lekte vi mycket, Hannahs trädgård var perfekta stället för kurragömma. Ett och annat hyss hanns också med under åren.
Vi började skolan och hela grundskolan gick vi i samma klass. Vi umgicks inte så mycket under de åren utan hade andra bästa vänner, men vi var aldrig ovänner eller så. I högstadiet började vi umgås lite mer igen. Vi har alltid haft en del gemensamma intressen så vi var mycket i stallet under ett par år.
I gymnasiet gick våra vägar skilda håll, eller vi valde samma utbildning, men hamnade i parallellklass. Vänskapet bestod dock under åren.
Åren efter gymnasiet har vi bott i skilda städer, men efter några år flyttade Hannah tillbaka till Växjö och efter ett tag bestämde vi oss för att bo ihop. Det blev kanske inte riktigt som vi tänkt oss då livet kom emellan, men det var ändå toppen på alla sätt.

Vi umgås inte så ofta som vi kanske borde, men vi vet var vi har varandra och känner varandra så otroligt bra efter alla år. Med Hannah kan man alltid prata om allt och det finns alltid nya samtalsämnen. Just nu handlar mycket kring barnen och det är alltid kul att utbyta erfarenheter.

Jag är fullständigt övertygad att jag och Hannah alltid kommer att fortsätta vara vänner vart livet än för oss.