Idag har Victor fått flytta ner på avdelningen. Det är en milstolpe. Så jag och Silvio körde sten/sax/påse om vem som skulle ta första natten på sjukhuset. Jag "vann" så nu är det bara jag och Lovisa här.
Vi har ännu inte fått någon plan för hur det kommer att se ut närmsta tiden, men han mår ju förhållandevis bra. Han har inte behövt någon extra syrgas sen operationen utan har väldigt fina värden. Det känns positivt.
Mindre positivt är att han förmodligen ska undersökas av en barnneurolog för att se hur pass omfattande skador han fått. Det känns som ännu ett bottenlöst hål att falla ner i. Hur många finns det egentligen? Och framförallt, hur djupa är de?
Han börjar visserligen kika lite mer på saker, men oftast ligger han bara och stirrar tomt rakt ut i luften. Det är fruktansvärt att se. Jag hoppas att det bara beror på allt han varit med om och medicineringen. Annars är det mest crap, shit, fuck.
Maten fungerar väl sissådär också. Han får ingen ordning på hur han ska äta den själv utan det är bara sond som fungerar. Hans tidigare medicinering slog visserligen ut tungan lite, men nu har han ju bytt medicin. Kanske tar lite längre tid.
Usch.. det är lite för mycket nu alltså. Allt var ju så oväntat och hastigt. Inga förberedelser. Det är verkligen en helt annan sak med en planerad operation under friska förhållanden. Nu är det bara kaos. Och alla tanka.. om man gjort si, om man gjort så, om man gjort tillräckligt..

Jag är jätteglad för alla ni vänner som på ett eller annat sätt visar er omtanke. Det betyder oerhört mycket för oss alla.

Det finns verkligen så många fina människor här. All personal är så go. Sen våra grannar här u huset. De har det ungefär 7000 ggr värre än oss, men ändå tänkr de på oss och peppar. Att de orkar ha den medänskligheten.
Men man blir lite personlighetsförändrad bara av att vara här och se allt "elände". Det finns ändå så mycket värme och glädje mitt i all.

Nu har jag äntligen fått mysa och gosa med Victor i famnen. Alldeles underbart. Vad jag har saknat honom. Det ät inte riktigt samma sak att bara klappa lite på ett sovande, nerdrogat paket i en säng.
Idag blev han av med dränaget och kisskatetern så det ser bra ut. De räknar med att han ska få komma ner på avdelningen imorgon.
Nu när han var lite piggare så sökte han själv kontakt, han fixerade blicken och kände igen oss. Han drog tom lite på mungiporna när Lovisa satte igång med sitt babblande.

Ja, det är vi nog i dubbel bemärkelse. Det blir inget röstande för oss idag då vi inte riktigt tänkte på det i hasten. Sen var det måånga timmar på soffan igår innan Lovisa äntligen somnade inne på vårt rum.
Inatt skojade hon till det med att bajsa och kränga av sig det mesta av blöjan.

Victor ska bli av med dränaget idag. Skönt. Han kommer dock få stanna på intensiven till imorgon minst. Lilla pluttas. Han är ganska medtagen fortfarande, men visar ändå upp lite av sina skills. Han protesterar när han blir hungrig och har försökt sätta sig upp i sängen. Det känns ju ändå som lite sundhetstecken. Men han är fortfarande lite svår att få kontakt med och så. Han försökte fokuser igår på mig när han hörde mig prata och han försökte le lite mot Silvio idag.
Läkaren berättade att de har befarat hjärnskador eftersom har var väldigt illa däran när han kom till akuten i Växjö, men röntgen visar inte något sådant. Lite småskador är det och har släppt lite blodproppsmaterail, men det bör inte vara något som påverkar honom.
Jag hoppas.

Senaste nätterna har jag fått sova mer än vanligt, men är ändå helt slut. Det är väldigt påfrestande med allt kring Victor. Alla tusen tankar som snurrar.

Idag visade Lovisa upp en positiv sida på kvällskvisten. Hon sprang runt i rummet med duschskrapan och gjorde dammsugarljud. Strumporna hade hon redan slängt av sig.
Sen kom hon på att strumporna var i vägen när hon "städade" så hon plockade upp dem och la dem prydligt på sängen.
Är det verkligen säkert att hon inte är en bortbyting?

En och annan kanske firade nationaldagen istället.

Victor är nu tillräckligt pigg för att orka andas själv så nu har han sluppit respiratorn. Skönt. Han var vaken en liten stund nu på eftermiddagen. Underbart.
Nästa sak vi väntar på är att han ska slippa dränaget, men det kan nog dröja lite till, det samlas en del vätska.
Mycket mer än så har väl egentligen inte hänt med Victor idag, men det känns bra att se honom bli bättre och klara mer.

Lovisa har varit en liten knasfia idag och kände inte alls för sin dagliga lunchvila. Det blev en sömnstund på Silvio på sjukhuset sen istället.

Nu ska vi ordna med middag och kvällsmysa lite. Victor är fortfarande kvar på instensiven så vi vet ju att han är i goda händer och kan själva slappna av lite.

Vi fick precis ett telefonsamtal. Operationen hade gått bra. De hade satt in en storlek större shunt nu, så det kommer att fungera bättre nu tills det är dags för nästa operation (den som ska vara nu i sommar). Den gamla shunten hade varit helt igenkläggad så det var verkligen på håret.
Han får dock ligga kvar på bevakning på OP ett tag till tills det har ordnat sig med blödningarna. Eftersom han fått en rejäl dos blodförtunnande senaste dygnet så är det lite blödningar som kräver lite extra övervakning.
Nu kan vi andas ut och vila ut. Det är med glädje jag går till sjukhuset imorgon för att träffa Victor.

Det blev operation.

Under dagen fick Victor ett nytt anfall, shunten kläggade igen. Så väldigt akut blev det bestämt att han ska opereras och byta ut shunten mot en ny.
Kirurgen vi pratade med förklarade också hur allvarligt allting faktiskt är. Hade inte de omkringliggande kärlen klarat viss blodtransport hade ingen Victor funnits.
Det finns också en del svårigheter med operationen som nu görs.
Det enda vi kan göra är att vänta. Det skulle ta några timmar så vi får besked ikväll om hur det gått.

Så mycket slangar, sladdar, mätare hit och dit. Det var mer än han någonsin haft innan.
Läkarna ringde oss sent igår efter att de gjort vad de kunnat för stunden. Då han har diverse saker inkopplade i ljumsken kunde de inte hålla på för länge heller eftersom de då förlorar blodflödet till benet.
Sen dess har han under omständigheterna mått bra och sovit. Läget är stabilt.
Vi var och hälsade på honom nu på förmiddagen.
När ronden kom förbi så kunde de konstatera att shunten lät bättre nu. Men de ska göra nytt ultraljud på honom under dagen och fundera på när operation måste göras. Tack och lov slapp han det igår.
Vi är på rummet och försöker vila lite. Man blir sanslöst trött av allt det här och som det är nu finns det egentligen inte så mycket vi kan göra på sjukhuset heller mer än att titta på honom.

Precis när jag skrivit inlägget så ringde läkarna och gav lite mer besked.
Det som hade hänt var att shunten hade dragit ihop sig lite, det i kombination med lite proppbildning gjorde ju att det blev ganska omöjligt för lillskrutt med ett vettigt blodflöde.
Så nu har de lyckats utvidga shunten igen och han får en riktig hästkur med propplösande.
De kommer att hålla oss uppdaterade under natten. Vi tänkte försöka få vila lite, han kommer att ligga på intensiven och där har de ju dygnet runtvård på rummet så som anhörig har man givetvis fri besökstid, men man behöver inte vara där.
Efter den här dagen kan vi nog behöva sova lite också, bara för att orka.

Ska se om det går något tittbart på tv nu så kanske Lovisa kan ta och somna här på rummet. Hon behöver ju vara ensam för att somna .

En taxiresa ner till Lund senare hoppas vi bara på det bästa. Vi har ännu inte träffat Victor sen vi kom hit då läkarna har haft fullt upp med honom.
Som vi förstod det så har det kläggat igen i shunten och bildats en propp. De försöker nu att lösa proppen genom att gå in med en sån där kateter som vid undersökningen för några veckor sen. Vi hoppas att det kommer att fungera så att han slipper en akut operation.

Lovisa är ett alldeles underbart litet solsken och det är underbart att ha henne med här. Hon hittar på så mycket hyss och är så glad.

Nu försöker vi få lite vila innan de ringer från intensiven och talar om att han anlänt där. (Vi fick plats på Ronald McDonald huset, det underlättar tillvaron).