Det är måndag och jag börjar pessimistiskt. Lika bra det så kan det bara bli bättre.

Dagens positiva är ju att barnen är hemma igen. Jag har saknat ihjäl mig efter de små odjuren så det känns fint.

Mindre fint är att det är någon höstförkylning eller något som lurpassar i kroppen, jag mår inget vidare, men inget har brutit ut (än).

Jag vill minnas att jag nämnde det där med Bullet Journal i våras och jag sätter mig med det på söndagskvällen för att strukturera upp veckan som kommer. Det brukar börja lugnt och sansat och det känns som att det blir en vecka att kunna glida igenom ganska smärtfritt. Sen kommer ju vardagen och knackar på, det är tusen saker som ska fixas, skolutflykter, gympakläder, böcker som ska hämtas/lämnas, läxor ska läsas, vi ska äta (helst) och någonstans på vägen ska ekonomin gå ihop också.

På måndagar med barnen har vi alltid lite fest eftersom vi inte har setts på en vecka. Ikväll spelade vi lite kort och tittade på Shrek. Mysigt och trevligt.

Nu hoppas jag dock på lite sömn så att jag orkar bocka av ännu några saker på veckans to do-lista imorgon. Eller så vaknar jag och mår hemskt, en dag med huvudvärk bådar inte gott för någon som bara har huvudvärk vid sjukdom.

Slut på semester och allt det där, jag fick lite mjukstart eftersom jag var barnfri den där första veckan efter semestern. Det var rätt behagligt att inte ha några som helst måsten efter jobbet utan det var bara att lägga sig, få ordning på dygnsrytmen och faktiskt vakna relativt tidigt och ha tid att göra saker på förmiddagarna. Som det ska vara alltså. Så som det inte har varit under en hel del månader. Nu hoppas jag det blir ordning på det hela, jobbar man kvällar är ju fritiden innan jobbet och att sova bort den tiden är ganska meningslöst.

Nåväl, nu är barnen här igen och det blir ju genast vardag extra allt. Jag har ju begåvats med minst ett väldigt pratglatt barn, sådär så att det stundtals blir för mycket . Nu ska jag ju inte klaga, det känns alltid väldigt mycket bättre, det där som kallas livet, när barnen är här. Dagen blev inte riktigt som planerat då Victors fritids ringde och sa att Victor var hängig. En timme hann jag jobba innan det blev hemgång. I sedvanlig ordning har han ju varit pigg och fylld med energi hemma, men på fritids hade han somnat efter lunchen och var hängig. Jag är ju glad att det inte var något värre än att han blev hängig efter att ha ätit dåligt till lunch, men liksom ändå, de här VAB-dagarna som inte är så värst mycket sjukdom i slutänden gör mig lite frustrerad. Nya, friska tag imorgon igen.

Nu är det sovdags för den här trötta mamman, men jag borde mata diskmaskinen först .

Imorgon är det dags för Victor att gå till tandläkaren. Vi kör på med lustgas för att lyckas röntga hans tänder. Det har aldrig blivit någon röntgen av dem då han får lite småpanik av de där grejerna man ska ha i munnen vid röntgen, hur snabb tandläkaren än är börjar han klökas och spottar ut dem snabbare än snabbast. Så lustgas är det som ska få det att fungera. Vi provade innan sommaren och det gick hur fint som helst så jag hoppas att det går bra imorgon också.

Här var det stiltje som aldrig förr. Har livet varit så händelsefattigt? Förmodligen…

Egentligen rullar det mesta på som vanligt. Det som inte rullar på som vanligt är min bil.
För två veckor sedan var jag i Trollhättan för att träffa lite skönt folk jag facebookhängt med i en massa år. Trevligt på alla sätt. Tyvärr rasade turbon på bilen. Mindre trevligt. Bilen är inte ens här hemma utan 15 mil bort. Detta måste såklart åtgärdas. Säga vad man vill om ekonomi och ha bil. Jag förstår logiken i att jag inte har råd med bil om jag inte har råd att laga den, lämna på verkstad och sådär. MEN, mitt vardagsliv fungerar inte så värst bra utan bil. Jag har väldigt kort tid på mig mellan att jag slutar jobbet och att barnen ska hämtas, inte blir det bättre av att de är på olika ställen och en har en rullstol.

I slutet av sommaren hade jag ju samma problem. Victor är ju den vars fritids stänger först, men det är väldigt otympligt att stressa till honom, släpa på honom, packning, rullstol för att hämta Lovisa. Så istället stresshämtade jag Lovisa, stressade ännu mer och hämtade Victor. Jag kände att jag var nära en hjärtattack. Den stressen var inte bra för någon alls. Så bil är ett måste.

Med detta blev ju liksom alla semesterplaner lagda på is då utflykter och liknande lämpligast sker med bil för vår del.

Slut på meddelande.